Metro Debatt

SVT, ni är historielösa och cyniska

Vi måste alltid ha som strävan att separatismen ska vara en antirasistisk och solidarisk strategi – det är inte ett mål i sig, skriver Araia Ghirmai Sebhatu.
Vi måste alltid ha som strävan att separatismen ska vara en antirasistisk och solidarisk strategi – det är inte ett mål i sig, skriver Araia Ghirmai Sebhatu.

Jag var med i SVT Opinion för att prata om att vissa minoritetsgrupper och utsatta väljer att använda sig av separatism som strategi. Om vi, istället för det som hände i programmet, vill ha ett konstruktivt samtal om detta måste vi först fråga oss varför dessa sammanhang behövs, skriver Araia Ghirmai Sebhatu

”Är det fel om du blir lynchad för att du är svart?”

Det är i princip den frågan SVT Opinions programledare, Olle Palmlöf, ställde till mig när jag var med i torsdagens debatt (15/9). Ann Heberlein och jag skulle diskutera separatism.

Frågan är naturligtvis hårresande oavsett sammanhang. Men vi lever i ett klimat där barnboksförfattare kallar ensamkommande barn för "gatuslödder", där politiker argumenterar för en låglönemarknad och ställer löntagare mot varandra samt pensionärer skräms av att inte få pension på grund av flyktingar. Avhumaniseringen i politiken och samtalet är ett faktum och grupper ställs mot varandra där svagaste, förenklat och orättvist, beskylls. Detta istället för att försöka lösa de verkliga samhällsproblemen vi har.

►LÄS MER: Debatt: Genom att förminska oss slipper ni diskutera strukturella problem

Jag var med i SVT Opinion för att prata om att vissa minoritetsgrupper och utsatta väljer att använda sig av separatism som strategi. Om vi, istället för det som hände i programmet, vill ha ett konstruktivt samtal om detta måste vi först fråga oss varför dessa sammanhang behövs. Svaret är självklart för de flesta: det är på grund av den intensifierande rasismen och det vidgade klassamhället. Först då kan vi prata om ifall detta är rätt antirasistisk och solidarisk strategi.

Idag är det alldeles nödvändigt att dessa temporära, fysiska och virtuella rum existerar för vårt välmående. Många klarar helt enkelt inte av att stå ut i samhället, än mindre aktivera och organisera sig samhälleligt om dessa andrum inte finns. Vi måste få återhämta oss, vi måste få läka, vi måste kunna verka.

Vi är alltså tvingade att vända oss till separatismen. Men vi måste alltid ha som strävan att separatismen ska vara en antirasistisk och solidarisk strategi – det är inte ett mål i sig. Vi måste ständigt ompröva syftet och fråga oss vilka effekter och konsekvenser vi ser som resultat av separatismen. Samtidigt så bör samarbeten alltid ske med andra organisationer och rörelser för att få en solidarisk kamp och för att bygga gemensamma grunder att engagera oss på.

Majoritetssamhället behöver naturligtvis göra sin del. Det traditionella civilsamhället och befintliga folkrörelser måste fråga sig hur de inkluderar och minskar glappet mellan det nya och det gamla. Myndigheter och organisationer måste samarbeta med oss i sitt arbete för mänskliga rättigheter och sina processer för delaktighet och inkludering. Detta kommer slutligen leda till att det inte finns ett behov för den ökade separatistiska organiseringen som vi ser idag.

►LÄS MER: Debatt: ”Varför stod du inte i kvinnozonen?” kommer att bli det nya ”varför hade du så kort kjol?”

Om vi inte lyfter sådana här frågeställningar. Om vi inte diskuterar orsak, verkan, och syfte – och samtidigt tar oss an den komplexa problembilden vi har i Sverige idag, så faller vi offer för en logik som jämställer att afrikansvenskar och icke-vita vill organisera sig och diskutera sina frågor i trygga miljöer, med viljan att döda med ras som grund. Det är historielöst och cyniskt.

Förenklingar och utpekanden av svaga grupper tjänar bara rasismen och klassamhället på. Låt oss vända den trenden innan valet 2018!

Araia Ghirmai Sebhatu, grundare av Black Coffee