Metro Debatt

Tänk på oss ensamma föräldrar i jul – vi är fler än ni tror

Vårt land är fullt av föräldrar utan barn i jul. Vi sitter där halvt dästa i soffan, tar långpromenader, läser vår deckare, lyssnar på Thåström och hoppas att julen ska gå över så fort som möjligt. Skänk oss en tanke i jul – vi är fler än ni tror, skriver Marcus Birro, författare.

Det finns olika sorters ensamhet. Jag har genom åren lärt känna de flesta av dem.

Först fanns den plågsamt romantiska och självupptagna ensamheten som med fördel låter sig ackompanjeras av The Cure och Morrissey, den som skriker "Jag är poet" om någon kommer för nära. Jag är vän med den nu och jag vet vad den vill. Den vill att jag ska skriva och arbeta hårt om dagarna, vilket jag gärna gör.

► LÄS MER: Ensamstående Amy: "Nu har vi så vi klarar julen"

Sedan har vi den där kvalfyllda och livsfarliga ensamheten som missbruket leder en del av oss in i. Trånga rum med avstängd telefon och persiennerna på trekvart. Den där ensamheten som lurar oss att tro att vi dricker för att vi är ensamma, men som i själva verket fungerar så att vi blir ensamma för att vi dricker… Jag har den demonen kopplad nu. Jag låter den inte vinna.

Men ensamheten den här julen är delvis ny och förvirrande.

Jag ska nämligen fira jul utan mina barn.

Jag har två barn, en son och en dotter, och jag har firat jul med dem varje år sedan 2009. När de kom knöt de världen några varv tätare runt mitt hjärta. Livet blev plötsligt vackert i sig själv, utanför mig själv. Att fira jul med dem var att upptäcka sig själv igen, sin egen barndom, sin egen längtan efter äventyr och trygghet.

Att uppfostra sina barn (vilket är ett rätt hemskt uttryck, alla vet att det är barnen som uppfostrar oss) är på flera sätt en sorts återupptäckt av sitt eget mysterium.

Våra barn blir kartor till äventyret vi trodde vi hade glömt.

Men så skilde jag mig i somras. Ett högst nödvändigt men ansträngande uppbrott. Jag leds in i ett rätt fruktansvärt land av avslitna familjeband, domstolar, advokater och cynism. Vi gör vad vi kan för att skydda barnen. Jag är på andra sidan det där kriget men inte helt läkt ännu.

Föräldrar i det här landet får alldeles för lite uppskattning. Varje dag ser jag människor omkring mig, fäder och mödrar, som gör allt för sina barn, som inrättar hela sina liv efter sina barn, som i grunden och i djupet av sina hjärtan inte är lyckliga förrän deras barn är det. Det är säreget och storslaget. Det är verkligen fantastiskt att få leva för någon annan. Att få slösa med sin kärlek är en varsam och vacker gåva.

Nu har jag en ny kärlek och också hon har barn, men inte heller hon har sina barn i jul. Så där står vi, en man och en kvinna som ganska nyligen har träffats och som älskar varandra men som nu står inför julen som en poet inför en bokhylla från Ikea. Rådvilla, förvirrade, lite yrvaket förundrade...

Ska jag slå in paketen och skicka med dem till deras mamma eller spara julkapparna tills nästa gång jag har barnen? Om jag skickar med paketen – ska jag skriva att de är från både mamma och pappa, eller bara pappa, eller från tomten, och kommer någon där att diskret gömma undan mina julkappar? Hur många gånger får man ringa Facetime och se barnens tindrande ansikten på själva julafton?

Behöver man se den där tecknade ankan klockan 15? Köper man julklappar överhuvudtaget? Behöver man ha gran?

Hur gör du, käre läsare?

Vårt land är fullt av föräldrar utan barn i jul. Vår ensamhet ser lite tafatt och löjlig ut men den är ändå på riktigt, den sjunger sina sorgsna sånger i oss. Vi inser att all tid vi inte är med dem på något sätt är förbrukad tid.

Vi sitter halvt dästa i soffan, tar hysteriska långpromenader, löprundor mitt i natten, vi hoppas att isen ska lägga sig så vi kan snurra på oss skridskorna, en del av oss bullrar vid de upplysta bardiskarna, vi bär med oss hem dyra leksaker som tindrar, tjuter och blinkar hysteriskt, vi lyssnar efter steg i trapphuset, vi kammar mattfransarna innan vi släcker lampan, vi tar vår sömntablett, vi läser vår deckare, vi lyssnar på Thåström och hoppas att julen ska gå över så fort som möjligt.

► LÄS MER: Albertina, 6, ger bort alla sina klappar

Vad är en förälder utan barn på jul, annat än en rätt sorgsen och tafatt figur i utkanten av allting… Så skänk även oss en tanke i jul.

Vi är fler än ni tror.

Till sist vill jag önska alla, barn, föräldrar, vuxna utan barn, alla helt enkelt, en fridfull och värdig jul… Vi ses och läses på andra sidan nyår.

Då är det min tur att ha barnen förresten!

Så vi ses under raketerna.

Marcus Birro

Författare