Metro Debatt

Tack Sverige, ni gjorde mig till feminist

​Kan en flytt till Sverige från utlandet få kvinnor att känna sig mer jämställda? Absolut, skriver britten Maddy Savage, redaktör för den engelskspråkiga svenska nyhetssajten The Local.

Det var lite ironiskt när jag dök upp i världens mest notoriskt jämställda nation för ett år sen som en singelkvinna i yngre trettioårsåldern.

Hemma i London hade jag lämnat bakom mig ett gäng vänner med unga barn. De flesta av mammorna kände sig stressade över hur de skulle lyckas bolla sina karriärer med föräldraskap och dyr barnomsorg. Papporna arbetade så långa dagar att de knappt såg sina småbarn vakna.

Jag var medveten om att jag själv, i kontrast till detta, hade valt att ta ett jobb i ett land som erbjuder generös föräldraledighet för båda parter, i kombination med överkomliga dagiskostnader. Men eftersom jag inte hade några egna barn trodde jag inte att detta skulle vara relevant i mitt liv.

Jag kunde inte ha haft mer fel.

Det faktum att svenska pappor kan – utan att skada sina karriärer – ta månader ledigt från arbetet för att ta hand om sina barn, eller lämna kontoret klockan fyra på eftermiddagen för att hämta dem från skolan, är en del av ett mycket större jämställdhetspolitiskt pussel som gynnar hela befolkningen. När delandet på vårdandet av barn normaliseras, så normaliseras även tanken på en balans av män och kvinnor i ledande ställningar, oavsett om de har barn.

En av de första saker jag la märke till när jag flyttade till Sverige var antalet kvinnliga förebilder i det offentliga livet jämfört med andra länder. De mest uppenbara var de tre partiledarna i riksdagen, av vilka två har fött barn i år och delar sin föräldraledighet. Storbritannien kanske slog Sverige med att välja en kvinnlig statsminister 1979, men Margaret Thatcher är fortfarande den enda kvinnliga ledaren av ett stort parti i den brittiska historien.

Liknande jämförelser kan göras inom områden som vetenskap, näringsliv och teknik. Och jag överraskas fortfarande av hur stort utrymme som ges åt damidrott i svensk tv.

Under de tio år jag arbetade som reporter inom brittisk media, tappade jag räkningen på alla gånger jag fick höra hur svårt det skulle vara att fortsätta min karriär när jag blev äldre, med tanke på de ofta oregelbundna arbetstiderna. Det antogs både att jag skulle vilja ha barn och att jag skulle komma att bli den som var huvudansvarig för att ta hand om dem. I Sverige har inte en enda person under de senaste 13 månaderna kommenterat mitt kön i förhållande till mitt jobb.

Naturligtvis är Storbritannien fortfarande mycket mer progressivt än många andra länder. Och jag är medveten om att det finns massor av kvinnor runt om i världen som möts av långt, långt värre förtryck. Men att bo i Sverige har fått mig att inse exakt hur omgiven jag var av sexism där hemma.

Byggarbetare visslar inte på mig i Stockholm. Taxichaufförer frågar mig inte om jag har en pojkvän. Datorreparatörer föreslår inte att jag frågar en manlig kompis om han kan hjälpa mig installera ny mjukvara.

Att vara kvinna i Sverige innebär också sexuell frihet. Även om jag bara dejtat en svensk man under min tid i Stockholm står det klart för mig att konceptet att ligga med någon på första dejten är långt ifrån tabu här, oavsett vilket kön du har. Som en svensk kille jag känner uttryckte det: Hur kan vi döma tjejer som bara beter sig på samma sätt som vi? Alla känner sig lite ensamma i bland. Lita på mig, detsamma gäller inte i Storbritannien.

Jag är väl medveten om att allt inte är perfekt i Norden. Att tre fjärdedelar av styrelseledamöterna i börsnoterade svenska bolag är män. Att ungefär samma andel av alla akademiska professorer är manliga. Att det fortfarande är mycket vanligare bland mammor än pappor att arbeta deltid.

Jag ska också erkänna att det finns tillfällen då jag längtar efter de mer gentlemannalika aspekterna av traditionellt manligt uppförande, som även de härrör från århundraden av tanken på kvinnan som underlägsen. Jag saknar att få dörrar öppnade för mig och att bli erbjuden hjälp med tunga väskor.

Men jag är hur nöjd som helst med att avstå från dessa upplevelser i utbyte mot den frihet jag känner som kvinna bosatt i Sverige. Om jag inte var feminist innan jag flyttade hit är jag det nu.

Maddy Savage

Översättning: Emma Löfgren