Kolumner

Tackbrev till den lilla människan – ni är hjältar

Som liten sprang jag i montessorikorridorerna på Göteborgs Högre Samskola i kläder min mamma hade lagt fram på morgonen. Livet framskred problemfritt och okomplicerat. Omständigheterna gav inga skäl till oro. Inga terrorceller tycktes operera i den omedelbara närheten, mat och näring fanns inom räckhåll och vi fick alla nya cyklar när det behövdes. Det kändes inte alls som att universum var slumpmässigt uppbyggt eller innefattade en obestämd moral. Inte heller fanns det skäl att omfamna det faktum att livet i allmänhet är ganska meningslöst.

►LÄS MER: Carl Reinholdtzon Belfrage: 08-kockens kedja är ett fiasko för Göteborg

En dag under en promenad på den intilliggande kyrkogården läste jag texten ”Tänk på Döden” ingraverat i ett stenvalv. Jag skrattade så våldsamt åt detta att jag och min lilla Chevignon-jacka fick ta stöd mot en äldre dam som stod bredvid och påtade i jorden. Denna inledning, kuriosa om ni så vill, bara som fond så att ni ska lära känna mig. Förstå vilken slags människa jag är. Vilket leder oss in på dagens ämne. Människan. Mer specifikt ”den lilla människan”. Jag har ingen aning om vem den lilla människan är, men jag vill likväl hylla henne. 

Den lilla människan arbetar, gör rätt för sig och bidrar till samhället. Den lilla människan tar en lapp och ställer sig i kö. Den lilla människan åker tunnelbana. 

Vårt samhälle består till största del av ”den lilla människan”. Samhället skulle inte fungera utan denna respirerande lilla mutter.

Samtidigt tar kyrkan den lilla människans pengar och åker på privatsemestrar, SF-direktörer leker filmstjärnor för bidragspengar, fackförbund sexklubbar upp medlemmars pengar, ett miljöparti gräver upp brunkol och höga sossar säljer sig till näringslivet. Och kungen? Kungen vill ha mer bidrag. Och mer bidrag får kungen. Samhället testar den lilla människan. Men den lilla människan stretar på. En livvakt ges fördelar. Men den lilla människan förlorar inte hoppet.

Samtidigt har en göteborgare och hans kompisar gjort en jättedum affär och hela det ärvda imperiet får rekonstrueras. Men det är ”business as usual”. Och den lilla människan på imperiets lönelista tror på ”business as usual” och knogar på.

Och jag vill hylla er för det. Ni är i sanning hjältar. Samhällets nav. Alla ni som fortsätter rösta på lögnaktiga politiker, fortsätter tro på korrupta fackförbund, fortsätter söka tröst i en skenhelig kyrka och med vimplar fortsätter gratulera ett girigt kungahus på bemärkelsedagar. Varje dag ikläder ni er frivilligt rollen som glada slavar i det korrupta samhället. Och det är så förbluffande charmigt att observera er.

LÄS MER: Mannerströms attack mot matkritiker: "Han är ett skämt"

Jag själv sitter på Manhattan-restaurangen Eleven Madison Park med lite skaldjur framför mig och har sedan länge checkat ut från samhället. Jag sorterar hellre mina Richard James-strumpor än röstar. Jag slickar hellre använda sjukhuslakan än engagerar mig i facklig kamp. Och jag tror en välblandad fruktsallad har större påverkan än debatter och ledarsidor. 

För mig är nämligen samhället, eller den charad som vi just nu spelar upp, ett slags pendang till skylten ”Tänk på Döden”. Jag skrattar åt det. Så istället äter jag en lång näringsrik lunch på en restaurang vars toalettmattor är designade av Martin Margiela och funderar på att ta in ytterligare en rombärande hummer. Det är business as usual.

+ Momofuku Nishi – David Chang och Joshua Pinskys nya italienska restaurang i Chelsea som inte är italiensk utan ”vad en italiensk restaurang skulle ha varit med koreanska råvaror”. Hänger ni med? Inte jag heller, men kära nån vad gott det är.

- Lundellbunkern – Tre mediokra människor belyser den moderna journalistens roll – som tiggande återvinningsstation.

Mer om Kolumn