Kolumner Göran Greider

Terroristerna vill se förhastade handlingar – därför måste vi behålla lugnet

Den samordnade terrorattacken mot Paris i fredags natt kan beskrivas som en militär operation – men riktad mot så kallade mjuka mål. Mjuka mål är den obehagliga omskrivningen för de platser i ett samhälle som inte har med makt att göra utan där oskyldiga civila samlas för de vackraste av alla handlingar: Lyssna på en konsert, gå på fotboll eller äta på restaurang tillsammans med vänner. Terroristerna var utrustade med tunga vapen och de var självmordsbombare. De angrep människorna mitt i det fredliga livets hjärta och deras syfte var att skapa skräck. De vet att de ”mjuka målen” utgör samhällets egentliga kärna mycket mer än offentliga byggnader eller olika symboler för staten, ty om människor blir rädda för att leva sina vardagsliv och inte ens kan känna sig trygga när de går ut med vänner en fredagskväll, ja, då har samhällets verkliga mittpunkt träffas.

►LÄS MER: Tre terroristgrupper kan ligga bakom dåden i Paris

Offentliga byggnader kan bevakas av vakter och till och med militär. Det kan vi i värsta fall acceptera. Men mot attacker som riktar sig mot det civila livet är samhället i viss mening försvarslöst. Ingen av oss skulle acceptera att våra gator permanent patrullerades av militär. Vi skulle inte göra det därför att vi skulle veta att det viktigaste vi har i våra samhällen då har gått förlorat: Friheten, spontaniteten, vardagslivets självklara tillit.

I januari i år attackerades satirtidningen Charlie Hebdo i Paris av jihadister och många människor dödades. Paris sörjde och världen solidariserade sig med parisarna. Men dådet framstod i allt sitt vanvett som i åtminstone någon makaber mening begripligt. Jihadisterna angrep en satirtidning som hade modet att driva med allt och alla, inklusive islamismen. Det som hänt nu i Paris är att mördandet urskillningslöst riktats mot människor som inte hade något överhuvudtaget att göra med kamp mot terrorism, militära interventioner eller något sådant. De skulle helt enkelt dö för att de levde i Frankrike.

Islamska staten har tagit på sig terrordåden men det är svårt att avgöra om attackerna direkt beordrades från mellanöstern eller om jihadister i Europa på egen hand planlade och utförde dem. Men det är det värsta terrordådet i Frankrike sedan andra världskriget. Det lämnar ingen oberörd. När offentliga belysningar runtom i världen i lördags tändes i trikolorens färger – Globen, operahuset i Sydney och så vidare – så var det en vacker stödmanifestation för det franska folket.

►LÄS MER: Fem inlägg om terrordåden som du inte ska dela vidare

Sedan snart femton år befinner sig världen i en mörk tunnel. Det är som om vi alla är på flykt genom den. Terrordåden mot World Trade Center den 11 september 2001 var den utlösande signalen. Tusentals döda. En amerikansk nation i chock och en värld i chock. Och därefter följde ett slags skräckens och vedergällningens obönhörliga och blodiga logik. Invasionen av Afghanistan och, än mer avgörande, den folkrättsvidriga invasionen av Irak våren 2003 kom att i grunden destabilisera hela Mellanöstern. Sedan dess har vi bevittnat hur hela nationer kollapsat och skapat de enorma flyktingvågor som idag knackar på Europas portar eller rör vid dess taggtrådsstängsel. Vi har bevittnat hur terrororganisationer vuxit sig starka i Mellanöstern i spåren av samhällsupplösningen. Terrordåd av det slag vi nu sett äga rum i Paris är vardagsmat sedan länge i stora delar av Mellanöstern.

Den västliga världens militära intrång i Mellanöstern är ett utflöde av ett slags militant konservatism – den världsbild som förr i tiden kallades imperialism. Den drivs av geopolitiska intressen. Den har, som den brittiske Mellanösternexperten Robert Fisk brukar påpeka, koloniala drag. Och även svaret på denna imperialism har bestått i en fasansfull form av militant konservatism: Den jihadism som med rätta bör kallas religiös fascism. Islamska staten är ingenting annat än det. Två extrema världsbilder kolliderar i vår tid med full kraft mot varandra och slutresultatet är döda efter döda på gatorna i Bagdad, New York eller Paris och – man kan frukta det också – kanske snart på gatorna i Moskva när nu ryska bomber faller över Syrien.

Det viktigaste av allt är att vi nu solidariserar oss med offren för terrorn och deklarerar vår avsky för den jihadistiska terrorn. Vi bör också eftersträva ett slags värdigt lugn mitt i sorgen. Det finns nämligen skäl att oroa sig för den retorik som nu kommer från de politiska ledarna i Frankrike. Både president Francois Hollande och premiärminister Manuel Valls talar nu i termer av oförsonlig vedergällning. Man hör ekon av de amerikanska politikernas reaktion på terrorn den 11 september – den reaktion som slutade med ödeläggandet av Irak och som bidrog till att Islamska staten växte fram. Krigsretoriken från Hollande är begriplig, men risken är överhängande att den späder på både islamofobi och jihadism.

Viktigast av allt är nu att behålla lugnet. Terroristerna vill inget hellre än se överilade handlingar från Europas ledare.