Way out West 2015

The war on drugs spelar svåra

Adam Granduciel, lysande musiker men tråkig på scenen.
Adam Granduciel, lysande musiker men tråkig på scenen.

The war on drugs intog Way out west under torsdagskvällen. Trots bra material imponerar de inte riktigt som liveband.

Artist: The war on drugs
Scen: Flamingo

”Åh, vad härligt att äntligen få se The war on drugs på en svensk scen”, sa typ ingen på plats i Slottsskogen. Enligt mitt minne är det här femte spelningen i Sverige på drygt ett år och fansen har haft chansen att uppleva bandet. Det verkar nästan som att bokaren fått någon mängdrabatt vilket också skulle kunna vara en förklaring till varför Beck spelat två dagar i rad på Way out west (Needle in the hay-spelningen under onsdagen och på Flamingo dagen efter). Även om The war on drugs därför inte är en superspännande bokning är ändå musiken värd att uppleva igen.

Med inspiration från bland annat Bob Dylan och Bruce Springsteen har Philadelphia-bandet hittat fram till ett eget uttryck på förra årets hyllade album ”Lost in a dream”. Sångaren Adam Granduciel har en utmärkt känsla för melodier och på skiva är det en ren njutning att lyssna igenom en åtta minuters låt – men live är det lite segare och många i publiken tappar koncentrationen snabbt, plockar upp mobilen eller börjar småprata. The war on drugs är inte det mest bjussiga bandet och energin läggs hellre på instrumenten än på publiken.

Det finns ett problem med självutnämnda sköna grabbar som tycker att det de gör är så pass bra att de inte behöver bjuda till något på scenen. Jag menar inte att de behöver ”go full Sean Banan” men det är just det spelat oengagerade som kan bli lite tråkigt med den här typen av pojkband.

Precis som vid tidigare spelningar i Sverige plockar bandet främst låtar från senaste albumet uppblandat med en del gamla godingar. Balladerna är kanske inte klockrena för festivalscenen men överlag låter det bra och om jag sluter ögonen och vänder ansiktet mot himlen är det rent av njutningsfullt. Trots det tycker jag inte att det i dag finns några större anledningar till att se The war on drugs live. De kommer bäst till sin rätt då de får sitta i studion och verkligen nörda ner sig med sina instrument och då slipper de oss som publik också. Alla vinner på att ett nytt mästerverk kommer snart. Främst bokaren som då får en ursäkt att boka dem igen.