Metro Debatt

Till alla er som inte har adhd

Att ha adhd är som att ha en berg-och-dalbana i hjärnan. När man är glad är man överlycklig, när man är ledsen är man helt förstörd. Jag är inte bortkopplad från verkligheten även om det kan verka så. Tvärtom gör jag allt för att passa in, skriver Andreas Selin, som själv har adhd.

Låtsas som att du har en berg-och-dalbana inbyggd i din hjärna. Perfekt skapad, varje skruv sitter fast, den är stabilt byggd och allting är på sin plats. Vagnarna i karusellen (läs: dina tankar) börjar sakta rulla uppför den högsta backen. De når toppen. Sedan kommer det.

Vagnen rullar från 0-100 på två sekunder och är igång. Den stannar inte. Samtidigt som den går i en hejdundrande fart så ska den hänga med i svängarna också.

Så här ser mina tankar ut dagligen. Det går inte att hålla koll på alla tankar, om ens någon.

Jag får dagligen höra hur glömsk jag är. Hur bortkopplad från verkligheten jag är, hur frånvarande jag är. Tro mig, jag gör allt för att försöka passa in, men det fungerar inte varje gång. Jag är ingen dålig lyssnare, men din röst hörs ibland lika mycket som den droppande kranen tio meter bort. Jag kan inte filtrera. Jag kan inte sätta mig in i din sits, hur det hade varit utan min adhd, lika lite som du kan sätta dig in i min sits om hur det är med adhd. Det är inte synd om mig, det är varken något handikapp eller någon sjukdom. Jag är bara lite speciell (läs: unik).

Jag försöker lyssna på dig. Men ibland så ser jag bara dina läppar röra sig, samtidigt som tankarna är någon helt annanstans. Jag gör det inte medvetet, jag är inte dum i huvudet. Det är bara så mycket olika ljud runtomkring, och tankarna går in i varandra.

Du anar inte hur många gånger jag får höra: "Jag sa det ju till dig för tre minuter sedan, du svarade?", "Men skojar du, du glömmer det hela tiden", "Varför är du sen, vi hade ju bestämt en tid nu?", "Du är trög alltså, jag har sagt det till dig fem gånger nu... Lyssnar du inte?"

Jag är inte dement, utan det du säger till mig går inte in. Jag hör det inte, även om jag svarar. Ibland är det som att jag går på autopilot. Jag kan sitta och svara på alla dina frågor, utan att ens veta vad jag svarar.

Jag får även höra dagligen: "Är du nervös? Varför sitter du och skakar på benet? Varför måste du alltid pilla på någonting? Varför sitter du aldrig still?" Det är inte något medvetet. Mitt skakande ben lugnar ner mig. Det är avkoppling, det är min energi som måste komma ut på något sätt.

När det händer något drastiskt i mitt liv, som när jag tog bort min hund för ett tag sedan, så är det det enda som finns i mitt huvud. Tanken på henne åker runt, runt, runt i karusellen. Den stannar inte. Hoppar du in i karusellen också, så krockar vagnarna. Alla människor måste bearbeta saker, jag måste bearbeta det extra mycket. Ge mig tid!

Jag kan även bara bära på en känsla åt gången. Är jag arg så är jag förbannad, är jag glad så är jag överlycklig, är jag ledsen så är jag helt förstörd. Mitt humör styrs av min tillfälliga känsla, ingenting annat. Min hjärna är i ständigt kaos, och ibland hinner jag inte med.

Min hjärna är så upptagen av allt runtomkring, så vänj dig vid att jag inte hittar mina nycklar även om de varje gång ligger i min ficka. Jag vet inte var jag lägger någonting, min hjärna hinner inte fokusera på småsaker. Den har fullt upp med att sortera tankarna.

Jag är argare. Jag är gladare. Jag känner mer. Jag sörjer mer. Men när du lär dig känna mig och lär dig hantera mig så älskar jag även mer. Älskar jag något, brinner jag för något, så gör jag det till 100 procent.

Andreas Selin