Metro Debatt

Till alla er som sprider rasistiskt skräp i min feed

Hej, alla ni som sprider rasistiskt skräp i min feed.

Den senaste veckan har ni varit fruktansvärda. För något hände med er efter de hemska morden i Västerås. Något grymt och elakt tändes inom er, och ni verkar inte kunna släcka det.

Ni kanske tror att ni inte syns, egentligen inte hörs. Att ni ju inte menar något dumt när ni delar den där hatfyllda texten eller gillar de där lögnaktiga sidorna. Men det stämmer inte. För ni syns. Ni hörs. Och ni skadar oss alla. Egentligen vill jag ta bort er som vänner. Jag vill slippa läsa och inte tvingas se. Men jag känner samtidigt att jag måste förstå vidden av den okunskap och trångsynhet som finns där ute. Som varje dag sprids i det tysta och verkar i ett becksvart mörker.

► LÄS MER: Rasism och köttätande går hand i hand

Men bara så att vi är på det klara med en sak – vi är ju inte riktiga vänner, egentligen. En som däremot verkligen är min vän den här tjejen. Asmait, 16 år.

Asmait har bott hos mina föräldrar i lite över ett år nu, efter att hon kom som ensamkommande flykting från ett Eritrea i spillror. Från en verklighet utan frihet eller framtid. Till ett land som kan hjälpa till. Som kan stötta och ge vård, skapa trygghet och försöka läka sår. Det var inte hennes förstahandsval. Aldrig ett enkelt beslut. Inte på något sätt kul och verkligen inte lätt. Men det var det enda valet.

Asmait ville inte lämna sin by, sitt liv, sin trygghet och sin mamma för att vara på flykt i två år. Hon ville inte åka ifrån sin familj för att vara livrädd på ett stormigt Medelhav eller otröstligt ledsen genom ett kallt Europa. Inte för att vara så där oerhört liten och alldeles ensam. Hon var tvungen att lämna sitt hem och sin familj – för att överleva. För att kunna tro på en bättre framtid. För att hoppas på ett tryggare liv.

► LÄS MER: Det rasistiska näthatet är Sverigedemokraternas fel

I dag lever Asmait det där skyddade livet som hon och hennes föräldrar drömde om och så innerligt hoppades på. Varje dag pluggar hon i sin nya skola för att en dag kunna bli läkare. Varje kväll sitter hon i sitt rum med färgglad fondvägg och läser svenska. Hon tragglar svåra ord, repeterar långa meningar. Och pratar nu nästan sitt nya språk flytande.

Jag kan lova er – ni som är så där rasistiska, okunniga och trångsynta – att Asmait kommer att bidra med mer till vårt samhälles utveckling, förståelse, lycka och välstånd än vad ni någonsin kommer att klara av. Och även om så inte vore fallet så spelar det ju ingen roll. Att hjälpa människor i nöd är inget vi ska tjäna på, det är något som de ska gynnas av.

Så sluta vara små och obildade, och lär er att visa medmänsklighet.

Det känns bra, jag lovar.

Elin Kvist