Metro Debatt

Till alla som inte ger blod – ni skrämmer mig

Ta steget, hur läskigt det än må vara, och ge av din tid och ditt blod. Resultatet blir att du räddar liv. I dag, den 14 juni, uppmärksammar vi den internationella blodgivardagen, skriver Erik Ståhl.

Jag föddes med en av världens mer ovanliga sjukdomar. Den är en stor del av mig som påverkar allt jag gör. Kort förklarat innebär den att jag har ett uselt immunförsvar och får lätt blödningar. Med blödningar menar jag alltså blåmärken, fast på insidan. Det kan ske runt lederna, i lungorna, hjärnan, musklerna och på i princip alla andra ställen där det finns blodkärl som kan gå sönder.

Det gör vissa dagar värdelösa rent fysiskt samtidigt som vissa dagar har likheter med många andra människors. Jag har varit och nuddat dödens klack några gånger, det i sig är värdelöst så klart men tack och lov har det slutat bra.

►LÄS MER: Akut blodbrist i Stockholm – såhär gör du för att lämna blod

Och vet du vad? Det är inte tack vare att jag ser mig som en stark person, tänker positivt eller vill leva tillräckligt mycket som jag överlevt. Det är tack vare personer som vigt sitt liv åt att forska så den medicinska teknologin kunnat gå framåt.

En annan anledning till att jag kan fortsätta leva är att jag varannan vecka får en behandling som utvinns från blodgivare. När du ger blod så ger du inte bara de röda blodkropparna, du ger också utav ditt eget immunförsvar. En väldigt liten mängd antikroppar utvinns från varje blodgivares blod. Därför krävs det många blodgivare för att kunna ge mig min behandling varannan vecka och således hålla mig vid liv. Mellan 3 000-4 000 blodgivare krävs för att kunna få fram antikroppar nog för ett behandlingstillfälle. Mäktigt. Blodgivningen är galet viktig.

Jag önskar att även myndigheter inser det och bland annat slutar stifta löjliga regleringar som målar upp homosexuella män som vandrande hiv-smittor. Även att man från politikens håll styr upp mer resurser för att börja ha öppet kvällstid när folk faktiskt är lediga och har möjlighet att ge blod.

Den vanligaste reaktionen jag får vid prat om blodgivning är: ”Nej usch, jag klarar inte det. Är alldeles för rädd för nålar”. Det provocerar mig enormt och detta är första gången jag tar bladet från munnen och uttrycker min besvikelse över din svaghet. Jag förstår var du kommer ifrån, jag gör det. Jag hatade varenda sekund av nålsticken när jag var liten och fyra personer fick hålla fast mina ben och armar för att sticka mig, ibland både tio och tjugo gånger innan man lyckades träffa rätt på en svårstucken och arg liten pojke. Man stack tills jag blev apatisk och inte längre hade ork nog att protestera. Jag hatade innerligt när man hade stuckit mig så mycket i händer och fingrar att jag på grund av smärta inte kunde använda händerna på ett par dagar.

►LÄS MER: Sveriges veterinärförbund: Fler djur måste ge blod

Jag vet var du kommer ifrån, det är skitläskigt. Jag hade förmånen att få lära mig tidigt som barn att det bara behövdes göras, annars dog jag. Jag behövde inte göra som du. Lära mig i vuxen ålder, att om jag inte skärper mig och utmanar min rädsla och ger blod, så dör någon. Hade jag behövt det, hade kanske även jag hellre satt mig på en uteservering och druckit rosé och tänkt: ”Någon annan löser det där”.

Din nonchalans till att utmana dig själv skrämmer mig ibland mer än den dödliga sjukdom som dagligen hotar min kropp. Jag ber dig från djupet av mitt hjärta att ta steget, hur läskigt det än må vara, att sätta sig där i stolen och ge av din tid och ditt blod. Resultatet blir att du räddar liv, kanske är det rent av en anhörigs.

Erik Ståhl, 29 år

Föreläsare

Mer om Debatt