Kolumner Rickard Söderberg

Till dig som blir mobbad – du är en superhjälte

Älskade barn. Jag vet precis hur du har det.

Det är första veckan i skolan, och du har klumpar snarare än fjärilar i magen. Du kunde inte somna igår kväll för du såg deras ansikten framför dig, klungan som du måste ta dig förbi. De kallar dig namn som inte är ditt. Slagen gör hål på dina kläder. Blickarna perforerar din självkänsla.

Det gör ont att föräldrarna inte vet. Men det gör ännu mer ont när de får veta. De passiva lärarna gör dig förtvivlad. De aktiva gör dig orolig, för minsta snedsteg gör kanske din situation ännu värre.

Mobbning är en verklighet utan vinnare. Ett helvete. Nej. Det är värre. För det finns på riktigt. Och det är här och nu. I dag.

Men du, det blir bättre. Jag vet att det inte känns så just nu, men för en gångs skulle kommer jag behöva att du litar på mig. Det är nämligen så att mobbarna försöker bygga upp sig själva genom att trycka ner dig, så när de är elaka handlar det inte om dig. För det är inte dig det är fel på. Du är perfekt.

Det handlar om dem. De är rädda. Och de sanktioneras av den tysta massan av betraktare som höjer mobbarens status genom att låta bli att ingripa. För de är också rädda.

Den enda som egentligen inte är rädd är du. För du går till skolan ändå. Och det skulle bara den som är riktigt modig göra. Du mår piss, men du är där. För du är en superhjälte. För du är magisk och magnifik och ditt agerande är magistralt. Du är en egensinnig enhörning. Du jagar regnbågar. Du är du. Och det finns inget som skrämmer mobbarna mer.

Och det blir bättre. För när ni gått ut skolan kommer ni fortsätta vara samma människor. De kommer fortsätta sitt sisyfosarbete att få fatt på ett fatt egenvärde. Och du kommer fortsätta jaga regnbågar. De kommer förhoppningsvis finna någon som med kramar befriar dem från rädslan. Och du kommer finna en kruka med det guld vi kallar livet.

Det är inte heller ditt ansvar att stoppa mobbningen. Det är de vuxnas ansvar. Jag vet att det är skitsvårt att be dem, men försök att hitta någon som förstår och som pallar ta det ansvaret. Eller om du har någon kompis, be dem ställa krav på de vuxna runt omkring er, för de vuxna ska finnas till där för dig. För att du ska må bra. För att du ska få vara precis den du är. Det är deras förbannade och välsignade skyldighet.

Det som andra hänger ut som dina svagheter i dag, är egentligen dina styrkor. Tumma inte på dem. Låt inte andra kväsa ditt jag eller diktera gränserna i ditt liv. För då ska de få med mig att göra. Fortsätt måla naglarna, ha rosa glittertröjor, ägna rasterna åt att skriva poesi och sjunga för full hals. De kommer fortsätta försöka få dig att tro att det är fel. Men lyssna på mig: Du är perfekt. Du är du.

+ Att semestrarna är över så man kan börja få tag på folk.

- Att semestrarna är över och alla vill ha tag på mig.