Kolumner Cissi Wallin

Till dig som också börjat tröttna på den du har blivit

Detta är till dig som vet fast du gör allt för att förneka. Tänk va. Att slippa påbörja en förändring är en av de starkaste drivkrafterna vi människor har. Många dör hellre än ens försöker förändras. Men innerst inne vet du. Du kånkar och släpar runt på något som börjar bli för tungt. Något du redan tappat kontrollen över, eller snart kommer famla handlöst i. Du dricker för mycket. Du spelar för mycket. Du kan inte sluta söka bekräftelse av fel sort. Du är en beroendeperson. Oavsett vad du blivit beroende av. Vi kommer nämligen i alla sorter. Och det står sällan i pannan på oss.

► LÄS MER: Cissi Wallin: "Svenskar – världens otrevligaste folk?"

Nuförtiden dricker jag sällan. Under några år drack jag inte alls. Jag har tvingats sätta upp extremt tydliga ramar och rutiner för mig själv för att inte dras med igen. Ner i onda spiralen av för mycket vin, för mycket nätshopping, för mycket av allt som jag egentligen vet är dåligt för mig. Det har varit tufft. Det ÄR tufft. Men vad är alternativet? Bara jag bestämmer vilket typ av liv jag vill leva. Ingen annan har ansvar över min skit. Vad är alternativet?

Överallt träffar jag förnekare. För sjukdomen, om man nu kan kalla beteendet så, är himla opraktisk på det sättet. Hellre stanna kvar och sticka huvudet i sanden varvat med självömkan, än lägga handen på hjärtat och säga "jag har problem". Det heter ju att den som ber om hjälp inte är svag. Snarare typen som försökt vara stark på egen hand alldeles för länge. Ingen är stark på egen hand. Det är en jävla utopi. När ska vi lära oss det? Vi är ju så himla upplysta annars. Vi kan landa på Mars, transplantera organ och styra hela samhällsbyggen med några klick. Men se på oss själva som komplexa och känsliga varelser är tydligen halvt omöjligt.

Detta är till dig som börjat tröttna på den du blivit. Du kan få ett bättre liv. Du kan få grymt bra hjälp. Bara du sänker garden. För folk i din närhet vill varken "sätta dit" dig eller se på dig som misslyckad. De vill hjälpa dig att hjälpa dig själv, antagligen för att de älskar dig. Du behöver riva bort skygglapparna och våga tro på det. Det gör ont, men bara du rycker hårt och bestämt så är det över ganska fort. All smärta mattas av. Och det är absolut okej att be någon hålla dig i handen under tiden.

► LÄS MER: Cissi Wallin: "Föräldrar – ta bort telefonen från nyllet när ni kör barnvagn"

Jag trodde aldrig att jag skulle kunna ha ett så kallat fungerande liv. Trodde min impulsiva och kicksökande beroendepersonlighet var min lott. Självömkan och rädsla. Jag visste utan att vilja erkänna. Jag levde i en liten bekväm lögn. Att våga visa mig skör, ute på hal is räddade nog mitt liv. Därför vill jag bara påminna dig om att du förtjänar detsamma.

Det är snart jul. Du kanske säger till dig själv att "efter nyår, då...". Men din förändring är en process. Så ett litet frö redan nu. Våga be om hjälp. Se det som en resa. Vi är många som rest och reser med dig.

+ Skriv! Skriv ner alla känslor, så känns det plötsligt lite lättare att andas.

- Omge dig inte med folk som inte pallar ifrågasätta andras beteenden.