Metro Debatt

Tio nej och ett okej är inte samtycke

Jag har mött människor som tycker att våldtäkt är ett hemskt samhällsproblem, men som samtidigt enbart föreställer sig det som en våldsam akt mot en skrikande kvinna, utförd av en okänd och avvikande man. Väldigt många män jag mött har distanserat sig från den stereotypa våldtäktsmannen, klassat denne som både psykiskt störd och socialt utstött. Jag har även fått höra folk särskilja ”fina flickor” från dem som trotsigt visar sin sexualitet. Den senare gruppen borde enligt dessa veta bättre än att söka uppmärksamhet från farliga män. Både denna snäva bild av vad som är en våldtäkt och den ansvarsförskjutning som sker från förövare till offer i och med sådana uttalanden, är ett problem. 

► LÄS MER: Experterna slår hål på sex myter om våldtäkter

I dagsläget står överfallsvåldtäkterna för cirka 12 procent av de våldtäkter som anmäls, enligt siffror från Brå. En sådan våldtäkt innebär att gärningsmannen är okänd för offret och att det inleds med ett plötsligt angrepp. Resten är fall där gärningsman och offer har eller har haft en relation till varandra, eller är ytligt bekanta genom sociala tillställningar. De allra flesta våldtäkter sker inomhus.

Begreppet ”tjatsex” är ett relativt nytt uttryck, men det sätter ord på en form av övergrepp som det sällan talas högt om. Det handlar, huvudsakligen, om män som blir nekade sex men som därefter med ord pressar motparten till det ändå. Ett bedjande, tjatande och envist tragglande tills motparten ger med sig. Men tio nej och slutligen ett vagt ”ja” är INTE samtycke. Att med ord övertyga någon om att de är skyldiga eller borde ha sex med en är också våldtäkt. För offret blir det ännu svårare att prata om eller anmäla övergreppet när det utförs av någon i ens närhet, olikt den klassiska bilden av en gärningsman.

När det kommer till liknande fall som tagits upp i rätten, eller bara i konversationer, parerar många med att oförstående fråga: ”Varför gick hon inte bara därifrån?” Där och då förnekas offret sin rätt att vara fri från skam ytterligare. Att vara under stor psykisk press är inget man ”går ifrån” hur som helst, det kan skapa en stark rädsla för att något värre kan ske om man inte lyssnar. Varför ifrågasätter man inte den som utför brottet istället för offret?

► LÄS MER: Massi Fritz: "Sluta dalta med våldtäktsmän – inför hårdare straff"

Många anser att en våldtäktsman är en samhällsavvikande, störd människa. Samtidigt så kan 100 våldtäkter om dagen omöjligen begås av enbart psykiskt instabila människor. Detta avståndstagande från våldtäkter, men bara en bråkdel av det begreppet innefattar, är ett allvarligt problem. Att urskuldande påpeka att vissa män ”är som de är” och därav inte bör utmanas begränsar dessutom det allmänna rummet för kvinnor. Vi kvinnor ska kunna klä oss, röra oss och föra oss hur vi vill utan att det någonsin blir relevant i rättegångssammanhang, efter att vi blivit utsatta för ett brott.

Vi måste utöka vår definition av våldtäkt. Sluta skuldbelägga, ifrågasätta och kränka offret. Fokusera i stället på alla dessa gärningsmän och det faktum att de tar sig oförlåtliga friheter.

Emelie Jonson