Kolumner Johan Norberg

Trump och Corbyn tycker olika – men är prilliga båda två

Den radikale vänsterkandidaten, 66-årige Jeremy Corbyn, vann oväntat partiledarvalet i brittiska Labourpartiet. Mannen som ska förnya de brittiska socialdemokraterna vill starta om de nedlagda kolgruvorna som förstörde både natur och ekonomi, förstatliga allt som rör sig och hyllar auktoritära vänsterregimer. Kritiker kallade Labours radikala partiprogram 1983 för ett självmordsbrev. Om vi gräver i samma metaforförråd har Corbyn tagit med sig ett bombbälte in i partihögkvarteret.  

Samtidigt på andra sidan Atlanten leder den 69-årige affärsmannen Donald Trump fortfarande fältet av republikanska presidentkandidater. Han vill att USA ska återskapa storhet och arbetstillfällen genom att plundra Iraks olja, tvångsdeportera miljontals mexikanska invandrare och starta handelskrig mot Kina. Om Corbyn har potential att förstöra Storbritannien skulle Trump kunna gå hela vägen och förstöra världen.

Traditionellt sett är Corbyn och Trump motsatser, men de berättar samma historia, liksom Sverigedemokraterna här hemma, om en tänkt svunnen guldålder, då världen var begriplig, samhällen harmoniska och jobb stabila. Intressant nog ungefär den epok då de båda herrarna sprang runt i kortbyxor och pallade äpplen. Liksom det finns ett paradis i sagan finns där också en orm. Allt hade kunnat fortsätta så lyckligt, om det inte vore för att någon ville annorlunda, någon som inte vill oss väl, invandrare eller kapitalister, Westminster eller Washington.

Sådan nostalgi är prillig. 1950-talet var en tid då kvinnor var vid spisen, homosexuella i garderoben och utlänningar bara på tv. Endast rika kunde åka utomlands och fabriksarbetare fick inte småprata eller vissla på jobbet. Inkomsterna var mindre än hälften av dagens och vi dog ett decennium tidigare. Hoppet om att själv få delta och skapa något begränsade sig till drömmen om att bli ”upptäckt” av någon i stat eller storbolag.

Utbildning, välstånd, liberaliseringar och internet har möjliggjort att allt fler kan delta i kultur, näringsliv och politik. Det är ett historiskt framsteg. Men längtan tillbaka har att göra med att det ersätter en homogen kultur med tusentals subkulturer, och utsätter gamla institutioner för en hård press. En position är bara helt säker om andra förbjuds från att konkurrera om den. Det skapar ängslan och en längtan efter någon som kan ”hålla ihop” samhället. Men människor som växer upp kan inte hållas inne eller tillbaka.

Då måste trygghet förändras från att handla om att sitta stilla till att bli vingarnas trygghet, där nästa möjlighet eller jobb aldrig finns långt borta. Och då är Corbyn och Trump återvändsgränder. Nostalgins politik handlar bara om vad vi riskerar att förlora, aldrig om vad vi skulle kunna vinna.

+ Star Wars Rebels. Den animerade Star Wars-serien på Netflix är ett idealiskt sätt att introducera de yngsta till sagan. 

- Hotet mot Snotty. Var på Snotty Sound Bar i Stockholm häromdagen. Varmt och vänligt – och hotat med nedläggning för att en nyinflyttad hyresgäst vill ha Skånegatans liv utan Skånegatans ljud.