Nöje TV

Tv-serierna vi vill ha tillbaka

JR, liksom. Vi minns honom och han var dum. Sue Ellen var full. Dallas hade en hel säsong som var en dröm. Vilket trams. Metro Wkd listar här i stället tio serier vi hellre hade sett återuppstå.

Seinfeld (1990-1998) Med tanke på att Seinfeld redan från början handlade om ingenting torde det inte vara svårt att fortsätta där de slutade. Det vill säga, hemma hos Jerry Seinfeld pratandes om korkade saker. Alla ännu barn- och partnerlösa, ännu lite mer cyniska än för fjorton år sedan – visserligen då bakom galler. Alternativt att någon lyckats skaffa en familj som de andra hatar djupt. Det skulle även innebära ett karriärlyft för Jason Alexander som främst ägnat sig åt tv-gästroller, och Michael Richards som efter diverse uttalanden i princip inte haft några jobb alls. Gäller bara att sälja in idén till Julia Louis-Dreyfus och Jerry Seinfeld. Louis-Dreyfus som nyligen Emmy-nominerats för HBO-serien ”Veep” och Seinfeld som ju lyckats hyfsat med att sälja ut glober med stand up.
Falcon Crest (1981-1990) Jane Wyman som spelade Angela Channing, den främsta amerikanska såpa-matriarken genom tiderna, gick tyvärr ur tiden redan 2007 och är sannolikt omöjlig att ersätta. Men vi har ju Lorenzo Lamas (Lance Cumson. Ja, det var hans namn i serien. Nej, han spelade inte porrstjärna.) som borde få ett break från sina C-filmer om megahajar och tillsammans med Ana Alicia (Melissa) skulle kunna axla rollen som de nya centralfigurerna. Om man sedan kunde få Susan Sullivan (Maggie) att lämna ”Castle” för en återförening borde inte de övriga vara så svåra att skramla ihop – vi talar inte om några banbrytande karriärer för de inblandade efter nedläggningen.
Fame (1982-1987) Glee, ta dig i brasan. Fame är the original nu-dansar-vi-spontant-i-matsalen-serien. Vi inser visserligen att en cast som numera är runt femtio riskerar både ryggskott och lårbenshals om de ska hoppa omkring som förr, men tänker att de kan ha tagit över sin gamla skola som lärare (förmodligen efter hård tårfylld kamp då den hotats att rivas av någon ond byggherre, eller hitta på något själv då). Förväntningarna är höga på högtidliga tal om att betala i svett till den nya curlade generationen.
Nollar och nördar (1999-2000) Freaks and geeks kan nog bli en av de svårare att få ihop eftersom serien praktiskt taget var en plantskola för flera stora skådespelare – James Franco, Jason Segel, Seth Rogen, Linda Cardellini, Busy Philipps och John Francis Daley har alla fortfarande aktiva till blomstrande karriärer. Men they owe us efter att ha avslutat serien abrupt efter blott 18 avsnitt. Vi vill veta hur det gick med allt.
Varuhuset (1987-1989) Christina Schollin gjorde succé som Margareta Öhman, chefsskurk med magnifika glasögon i en av de första svenska såporna. Handlingen rör sig bland personalen på det eleganta varuhuset Öhmans och intrigerna frodas naturligtvis både högt och lågt. Bland annat vill vi veta hur det gick mellan Görel Cronas Ylva och Ulf Isenborgs Rickard samt om Bengt på lagret (Bertil Norström, i dag 88) hållit sig nykter.
Mitt så kallade liv (1994-1995) Angela Chase borde vara strax över trettio nu. Tyvärr är nog chansen att vi får veta hur det gick med henne ganska liten, eftersom Claire Danes numer är strängt upptagen med att spela bipolär agent i ”Homeland”. Men att se Angela läsa sina gamla dagböcker och söka upp Jordan Catalano (Jared Leto) vore fint. Så länge inte Jordan Catalano likt Jared Leto blivit en dryg rockstjärnewannabe, då kan hon skita i det och bara leta upp Rayanne i stället.
Miami Vice (1984-1990) Pastellfärgade linnen, rosa solnedgångar, snabba bilar och hårda snubbar med uppkavlade kavajärmar. Samt sandaler utan strumpor och en krokodil vid namn Elvis. Möjligen att de pastellfärgade linnena inte sitter riktigt lika bra längre, och att uppkavlade kavajärmar inte är lika smooth, men är det några som kan ta Miami in i 2010-talet med stil så är det Sonny Crockett och Rico Tubbs. Åtminstone vill man gärna tro det och se dem göra ett försök.
Arkiv X (1993-2002) David Duchovny, mannen som med sin milda röst och fasta övertygelse fick oss att klä in garderoben i folie och försöka skaffa en deep throat hos Säpo. Gillian Anderson, kvinnan som med sitt röda hår och sin sunda skepticism höll oss på rätt sida om psykakutens dörr. Vi behöver er, framför allt om vi ska invaderas i år. Sanningen är fortfarande där ute.
M.A.S.H (1972-1983) Gissningsvis skulle Alan Aldas captain Pierce ha blivit hemförlovad sedan länge på grund av hög ålder, och det är även oklart vilket krig de skulle uppehålla sig i nu, och om det kriget hade gått att beskriva humoristiskt utan att den ena eller den andra gått i taket. Men om vi bortser från allt detta har ännu ingen lyckats fylla tomrummet efter de käbblande läkarna (Winchester!) och sköterskorna (Houlihan!) i Koreakrigets mobila armésjukhus.
Buffy the Vampire Slayer (1997-2003) Joss Whedon har visserligen fortsatt sitt Buffy-opus i serietidningsformat, men vi vill ha mer. Mer än teckningar och mer än de återkommande rykten om återföreningar som aldrig har någon substans, eller som landar i att någon annan än Sarah Michelle Gellar skulle spela Buffy (blasfemi). Nej, ge oss ett nytt Helvetesgap med Spike och Willow och Xander och fula vampyrer – onda – och snygga vampyrer – kära i Buffy – och Giles och hans bibliotek och Gentlemenmonster och kick-ass. Om inte för oss så för de vilseledda barn som hjärntvättats av Twilight.
Mer om Weekend