Metro Debatt

Våga inte avfärda 59 procent av Sverige som ”dumma lantisar”

Genom avfärdandet av Norrland blir det således acceptabelt att exploatera landsbygdens tillgångar, skriver Anna-Stina Ericson.
Genom avfärdandet av Norrland blir det således acceptabelt att exploatera landsbygdens tillgångar, skriver Anna-Stina Ericson.

Jag är från Kälen, en by med tre mjölkgårdar i västra Jämtland. Det gör mig förbannad, att det som mina föräldrar och förfäder har byggt upp ska nedvärderas till ett lågbetalt mjölkpaket eller en Carl Larsson-tavla. Norrland är inte en charmig, klumpig plats att exploatera som en behagar – Norrland är förbannat, skriver Anna-Stina Ericson.

I dagens Sverige deklareras det ständigt om hur långt gångna vi är jämfört med många andra länder, inom samtliga plan. Genom att påvisa denna bilden av ett sammansvetsat Sverige döljs den egentliga verkligheten. En verklighet som präglas av utanförskap och klasskillnader.

Där detta kan demonstreras i högsta grad är på landsbygden. Bygden som likt en apa på ett zoo har blivit en plats för exploatering av Storsverige. Landsbygdsförakt är en term som påvisar exakt det som sker från städerna, där bygden smutskastas och skrattas åt.

►LÄS MER: DEBATT: Att gegga ihop mer än halva Svea rike är respektlöst och korkat

Jag är uppväxt på en mjölkgård i västra Jämtland. Under min uppväxt har jag dagligen arbetat bredvid mina föräldrar, från tidig morgon till sen kväll. Och jag har via denna uppväxten fostrats till att vara en individ som värnar om bygden, den delen av Sverige som hamnar i skymundan. Det är först när jag blivit äldre som jag har fått erfara den schablonartade bilden av Norrland som existerar i södra Sverige – och insett den enorma risken med den bilden. Bilden av norrlänningen som inkompetent, alkoholiserad, rasistisk och främmande för all sorts utveckling. Bilden av en människa som stannat kvar i 1800-talet. Det farliga med denna bilden är att norrlänningen avfärdas som onödig, och Norrland som något den infödde ska lämna så fort den får chansen – för att inte den också ska bli en del av det tandlösa packet. Genom avfärdandet av Norrland blir det således acceptabelt att exploatera landsbygdens tillgångar.

Via min uppväxt har jag blivit nära bekant med sänkningar av mjölkpriser och hur de stora bolagen i Stockholm profiterar på böndernas hårda slit. Min pappa har dagligen, i hela sitt 72-åriga liv, arbetat på gården, för en inkomst som motsvarar gårdens utgifter. För att leverera mjölk till Danderyds medelklassfamiljer tjänar han således noll kronor – vilket i ett samhälle där ens ekonomiska förutsättningar avgör allt, är helt oacceptabelt. Detta är en del i ledet av degraderingen av Norrland och dess landsbygd.

►LÄS MER: DEBATT: Vi måste skriva mer om våldets offer

Den schablonartade bilden av Norrland tillåter inte bara en exploatering av Norrlands naturtillgångar, utan också ett visst synsätt på människorna som lever där. Norrland definieras som en idyll dit svensken från södra Sverige kan åka för att bygga sin sommarstuga eller besöka en bondgård. Norrland blir en plats för besök, inte för bosättning. Den enorma stoltheten jag känner över det slit och de motgångar människor från Norrlands landsbygd har kämpat sig igenom slår hårdare än stockholmare som avfärdar mitt arv som ”jaha, du är från Norrland?”.

Jag är från Kälen, en by med tre mjölkgårdar i västra Jämtland. Jag är inte ”från Norrland”, det vill säga 59 procent av Sveriges yta. Det gör mig förbannad, att det som mina föräldrar och förfäder har byggt upp ska nedvärderas till ett lågbetalt mjölkpaket eller en Carl Larsson-tavla.

Norrland är inte en charmig, klumpig plats att exploatera som en behagar – Norrland är förbannat.

Anna-Stina Ericson

Mer om Debatt