Metro Debatt

Var är mina kvinnliga hjältar på bioduken?

Att vara kvinna och gilla actionfyllda filmer är frustrerande på grund av hur kvinnor framställs på vita duken, skriver tv-skribenten Anna-Karin Linder.
Att vara kvinna och gilla actionfyllda filmer är frustrerande på grund av hur kvinnor framställs på vita duken, skriver tv-skribenten Anna-Karin Linder.

Kvinnor i actionfilmer skildras i riktigt trötta klichéer, skriver tv-skribenten Anna-Karin Linder.

När "Batman: The dark knight" gick på bio 2008 så älskade alla den. Det var så mycket "ååh, du måste se den" att jag faktiskt gick och gjorde det. Det var en varm och fullsatt biosalong och jag satt i mitten, så när jag ville rage-quitta filmen kände jag att jag inte kunde komma ut. Med stigande vrede och panik kontemplerade jag följande.

"Batman: The dark knight" var en film som hade kunnat vara bra om de inte valt att döda av Batmans kvinna. Det är nämligen en av de tröttaste klichéerna som finns inom populärkultur: att döda hjältens kvinna för att motivera honom till våld och hämnd. En film som innehåller det eller någon variant diskvalificerar sig direkt i min bok.

Alla runt om kring mig hyllade filmen och INGEN nämnde detta faktum. Var det bara jag som reagerade på det?

Att gilla sci-fi, superhjältefim eller annan actionspäckad genrefilm är att behöva stå ut med de tröttsammaste berättelser när det gäller kvinnliga rollpersoner.

Värst är nog när en kvinnlig rollfigur – som verkar vara kapabel att reda sig själv – blir nesligt tillfångatagen, nedsövd eller på annat sätt passiviserad så att hon faktiskt inte kan agera på egen hand.

Åh nej! Men det var ju faktiskt inte hennes fel! Det var ju nåt som bara hände.

Typ varje gång.

Alla som nu tycker det här är tröttsamt gnäll tycker jag ska göra ett litet tankeexperiment.

Tänk dig att du har en storebror, som är dina föräldrars favorit. Han får alla nya kläder, tv-spel eller leksakspistoler. Du får vara med på ett hörn, men alltid som sidekick, alltid som lite sämre än honom. Alla pratar om din storebror, berömmer honom, hyllar honom och älskar honom. Du är så van vid att stå i din storebrors skugga att du knappt märker det längre.

Så är det att vara kvinna och se på all slags film. Så numera har jag en taktik: För att se den typ av film jag gillar ikläder jag mig tankemässigt en tonårig kille vid namn Hannes, och ser filmen som honom. För ingen vill väl identifiera sig med att ständigt bli dödad, nedslagen, kidnappad och exotifierad? Det blir lite tröttsamt i längden.

Härom veckan kom nyheten att filmkaraktären Black Widow från "Avengers: Age of Ultron" blir borttagen som leksak, och ersatt av Captain America, trots att leksaken refererar till hennes egen scen och actionsekvens!

Varför? För att killar inte kan identifiera sig med kvinnliga hjältar sägs det.

NÄ, för de behöver inte låtsas vara en kille vid namn Hannes för att kunna njuta av film! Tänk att kunna se en film och genuint tycka den är bra, och inte lämna biosalongen förbannad och ledsen? Vilken jävla lyx!

Kanske är lösningen på detta att jag slutar låtsas vara Hannes och att du, som alltid haft en storebror att identifiera dig med i varje film du ser, också börjar tänka på din snoriga lilla lillasyster som alltid får vara nummer två, och identifierar dig med mig istället? Kanske blir vi fler som skriker efter filmer med andra perspektiv och andra berättelser då.

Om du vill mig något sitter jag i mörkret med en folköl och väntar på The Heat 2.

Anna-Karin Linder, tv-skribent