Metro Debatt

Varför är det fortfarande okej att kränka kortvuxna?

Alla i min familj är kortvuxna. Ofta när jag, min man och min son är ute tittar och pekar folk. Och ibland plockar de fram kameran för att fota oss, skriver Ulrika Eriksson, ordförande i Föreningen för kortvuxna.

Den kortväxta skådespelaren Peter Dinklage, som är med i ”Game of thrones”, har en gång sagt: ”Dwarves are still the butt of jokes. It’s one of the last bastions of acceptable prejudice.” Fritt översatt blir det: ”Kortväxta personer är fortfarande måltavor för hån och skämt. Detta är en av de sista grupperna där fördomar är accepterade”.

Jag är 100 procent benägen att hålla med honom! 
 
Eftersom alla i min ­familj (som innehåller mig, min man och vår son) är kortvuxna tittar och ­pekar folk ofta när vi är ute och ibland plockar de till och med kameran för att fota oss. Det är väldigt jobbigt vissa dagar. Detta gör att våra semestrar blir lite påfrestande. 
 
Vi kan inte på samma sätt bara njuta av att promenera i en stad, vara på en strand, eller göra någon­ting roligt, utan att vi ständigt blir påminda om att folk tittar och blir näst­intill paralyserade ibland.
 
 

I somras var vi i Köpenhamn. Min man och son gick en bit före mig utmed en gata där bilar körde vid sidan om oss. Jag fick se en bil där det satt en yngre kille som plötsligt plockade upp sin mobil, och medan han sakta rullade fram mot trafikljuset så tog han ett foto på min man och son bakifrån. Jag blev ju givetvis vrålarg och åkte fram till hans bilruta för att göra honom uppmärksam på mig. När jag, upprörd och arg, viftade och tyvärr gjorde fula tecken mot honom av vrede, så plockade han bara sakta upp mobilen. Han smålog samtidigt som han fortfarande tittade framåt och precis när han var på väg att köra så höll han upp mobilen mot mig och klickade av ett kort – utan att ens ge mig en blick!  Nu har han alltså foton på hela min familj. Vad ska han med detta till? Förmodligen visa sina vänner och ha jätteroligt åt oss, kanske rent av lägga ut oss på nätet. Sådant lägger verkligen sordin på semesterkänslan. Då kan jag bara tillägga – det här lever vi med dagligen, inte bara under semestern.
 
I mitten av oktober ordnade Little People of America, USA:s kortvuxenförening, en internationell ordförandekonferens i Berlin. Detta så att världens föreningar kunde samlas och tillsammans komma fram till hur vi ska jobba med ­attityder mot oss och hur vi ska sprida kunskapen om oss på ett bra sätt. Och det som slog mig när de olika ländernas representanter berättade om hur det är i deras länder var; det är likadant överallt. ­Alla kortvuxna har någon gång blivit hånade, kanske fotograferade. Var är detta på väg? Det är ju år 2016, inte 1816.
 
Jag blir ledsen och nedstämd av detta. På gränsen till rädd. Vad skulle kunna hända om vi inte får bukt men detta? Men jag är av den positiva sorten – nu är vi en stor grupp människor från olika länder som har samma mål. 
 
Vi ska fixa det. Jag vet det. Men som det är nu, så måste jag fortfarande hålla med Peter Dinklage om att kortvuxna fortfarande är en av de sista minoritetsgrupperna som det är okej att skämta om utan att folk ­reagerar. 
 
Ulrika Eriksson, ordförande i Föreningen för kortvuxna
Mer om Debatt