Veronika

Vem är Veronika?

Veronika Larssons ansikte utåt. 
Veronika Larssons ansikte utåt. 

I sex år använde den unga svenskan Veronika Larsson sociala medier för att ta sig in i politiska diskussioner, böcker, respekterade dagstidningar och vardagligt småprat. Men det var alltid något konstigt med henne. I dag berättar Metro hela historien bakom Veronika.

Hon kallade sig TheIneffableSwede. Det är ett lättgooglat namn, och det är något jag ser en alldeles särskild charm i. Visst, de flesta journalister tycker att det är roligt att vrida och vända på varenda sten i sin research och så även jag, men ska det granskas fotspår på nätet väljer jag vilken dag som helst att jaga en, säg, af Praat framför en Svensson. Mindre tid till felaktiga spår innebär mer tid till de spännande. Det var därför jag var glad att hon kallade sig TheIneffableSwede.

”Ungefär 978 resultat”. Det ger en Googlesökning på den signaturen i skrivande stund. I princip alla härrör ur en specifik händelse, som också är skälet till att jag över huvud taget vet vem hon är. Nämligen The Guardian-blogginlägget ”Sexism and abuse isn't only on Twitter: one woman’s gaming experience”. 

Den brittiska dagstidningen hade tidigare skrivit en artikel om den hotfulla sexismen som riktats mot en aktivist på Twitter, och i dess kommentarsfält dök TheIneffableSwede upp. Hon hade nämligen varit med om något liknande i ett spel på nätet.

”När jag spelade och vann, vilket jag nästan alltid gjorde, brukade vissa av de manliga spelarna hota med att våldta, lemlästa, eller till och med döda mig”, skrev hon i Guardianartikelns kommentarsfält (detta och alla svenska citat i texten som följer är i min översättning). Hennes erfarenheter var från lång tids engagemang i ett icke namngivet rollspel på nätet med miljontals spelare, och efter att systematiskt ha nonchalerats av spelets moderatorer hörde hon av sig till dess vd med sina klagomål. 

Han reagerade med att stänga av henne. Han sa att han var ”trött på tjatet om detta problem”.

Påståendet var så anmärkningsvärt att det återgavs nästan ordagrant i inlägget på Guardians egen spelblogg, delades på sociala medier tusentals gånger och började diskuteras på ett flertal olika brittiska spelforum.

Till mitt skrivbord nådde det på förmiddagen onsdagen den 7 augusti. Några timmar senare skrev jag den här tweeten.

Nästan två månader senare vet jag att det mycket riktigt var en jävla story. Den växte mer än jag kunde tänka mig. Den har fått mig att för alltid betrakta människor på nätet annorlunda. Den har lett till att jag skickat ett av mina konstigaste Facebookmeddelanden någonsin. Men. Jag förhastar mig.

Innan länken till Guardianartikeln landade i min dator hade den passerat min nyhetschef, som ville att jag skulle hitta henne och intervjua henne om saken.

Jakten börjar

För att hitta henne skulle jag behöva läsa genom de drygt 3 600 kommentarer TheIneffableSwede skrivit på Guardian under sin åtta månader långa aktivitetstid där, och slå ner på och insamla varenda liten detalj hon delade med sig om sitt verkliga liv, bortom skärmen. En hänvisning till en hemstad här, ett namn på någon bekant där. Något skulle jag väl alltid hitta.

Det tog några timmar, jag glömde tiden och råkade jobba över lite. På eftermiddagen den där onsdagen satt jag till slut med ett tre sidor långt Worddokument. Och något av en ny idol.

TheIneffableSwede hette egentligen Veronika Larsson och var den mest intressanta kommentator jag någonsin snubblat över. Hon var född i Malmö, hade läst ekonomi på UC Berkeley i Kalifornien och pluggade nu vid London School of Economics. Hon hade bott i elva länder, pratade fem språk, var i min egen ålder men långt mer välutbildad än jag, var feminist, medlem i Miljöpartiet och sylvass kritiker av i princip allt solens strålar föll på. Hon kunde skriva saker som:

”En av mina vänner frågade mig en gång: ’Varför är du en sådan misantrop?’ Mitt svar? ’Jag har varit uppmärksam.’”

Om en åsiktsmotståndares debattinlägg skrev hon: ”Sätt nu inte på en fläkt, för då riskerar ditt argument blåsa bort.”

Ytterligare en gång, i en artikel om personer som förfalskar identiteter på nätet, skrev hon något kryptiskt:

”Tänk om det plötsligt skulle visa sig att jag egentligen är TheIneffableNorwegian?”

Från hennes lilla profilbild på Guardian tittade en brett leende, blond och till synes självsäker ung kvinna tillbak på mig. För en som tröskat sig igenom ett oräkneligt antal deprimerande kommentarsfält, det ena mer nedsåsat av slappt formulerad idioti än det andra, var Veronika ”TheIneffableSwede” Larsson på det hela taget en frisk fläkt. Jag kom på mig själv med att riktigt se fram mot att intervjua henne.

Min förhoppning om att hon skulle vara generös med personliga inblickar i sina kommentarer infriades. Hennes mamma skulle vara psykiater och pappan universitetsprofessor i ekonomi, morföräldrarna uppvuxna på en stor lantgård utanför Lund och så var det kusinerna. ”Mina kusiner Elin och Sven var båda med i armén, och skadades i Afghanistan”, skrev hon vid ett tillfälle. ”Elin fick lätta skador, och Sven mer allvarliga. I dag är Elin polis, och Sven jobbar som mjölkbonde.”

Valde jag mina söktermer rätt borde det nu vara enkelt att hitta ordentliga kontaktvägar – helst ett telefonnummer – till Veronika.

Jag har ett avlångt anteckningsblock på mitt skrivbord. På en av dess nedklottrade sidor kan man följa jakten på Veronika som den utspelade sig, via konton på en rad olika sociala medier. Allt eftersom jag kunnat koppla ihop dem med varandra har jag dragit streck mellan dem. Längst upp står det, inringat, ”GUARDIAN”. Det är nollpunkten.

Följer man strecket som går därifrån kommer ”GOOGLE PLUS” och ”YOUTUBE”.

Dit var enkelt att hitta. Youtubekontot dyker upp på första resultatsidan när man googlar ”Veronika Larsson”, och eftersom Youtubekonton i sin design är intimt hopkopplade med användarens Google Plus-konto hittade jag snabbt det också.

Det finns dock få garantier att personer som använder de tjänsterna har koll på sina inkorgar. Jag ville åt fler sätt att kontakta Veronika, och sökte ledtrådar för att gå vidare. Och i den enda Youtubefilmen hon hade laddat upp hittade jag en. En animerad platinablond kvinna dansade mjukt framför ett mörklagt rum med ett vattenfall som regnade ner i ett hål. Jag kände igen miljön omedelbart.

På mitt avlånga anteckningsblock går det ett streck från ”YOUTUBE” ner till en cirkel, i vars mitt det står ”SECOND LIFE”.

För på det virtuella verklighetsspelet, vars storhetstid inföll ungefär 2008, hade Veronika ett konto. Bland hennes sedvanliga retoriska piruetter – till exempel en Blade Runner-referens för att beskriva hur länge hon spelat Second Life – hittade jag fler bilder på henne, bilder som jag nogsamt sparade. Under rubriken ”Am I Really Real?” verkade hon ifrågasätta sin egen existens. Hon levererade själv svar på den retoriska frågan i inlägget som följde: ”Nej det är jag inte. Jag är egentligen ett program i The Matrix.”

Och sedan hittade jag den bästa länken hittills. Jag klickade. Från ”SECOND LIFE” fortsätter strecket ner till ”VERONIKAS WEB PAGE”.

I en rosa ram, med en pussmun längst upp till vänster och till höger en stor bild på en lite yngre men ändå tveklöst samma tjej som jag dittills sett, välkomnades jag till Veronika Larssons personliga hemsida.

Jag ryckte till när röstmeddelandet gick igång i hörlurarna, som jag hade glömt att jag hade på mig.

”HEY! This is Veronika and welcome to my web page!” Rösten var lite grötig och hade en lätt brytning. Den fortsatte med att berätta att hemsidan skulle uppdateras med bilder på vän och familj då och då, och avslutade med att önska besökaren en ”beautiful day!” 

Under fliken ”Biografi” drogs samma historia som jag redan var bekant med en gång till. Under andra flikar fanns ett tjugotal ytterligare bilder på Veronika på fester och med vänner, ung och glad. Här och där på hemsidan dök ett Hemingwaycitat upp.

Onda aningar

Ungefär här dök de första märkligheterna upp. Bortsett från de fem språk hon redan läste pluggade hon, enligt informationen på hemsidan, även kantonesiska. Men i Guardians kommentarsfält var det mandarin som skulle bli hennes sjätte språk. Dessutom hade ju Veronika själv hintat om något konstigt – vad menades egentligen med TheIneffableNorwegian och Matrixkommentaren på Second Life?

Småsaker, men tillräckligt för att märkas. Så jag ringde Skatteverket, bad att få prata med någon på folkbokföringen och fick höra att det inte fötts någon Veronika Larsson i Malmö, varken 1989, -90 eller 91. 

Hon sade sig ha gått i Katedralskolan i Lund, så jag ringde dit och till hennes nuvarande skola, London School of Economics. Ingendera hade haft en Veronika Larsson som elev på mer än tio år.

Jag hade en god översikt av Veronikas livshistoria, nästan hundra bilder på henne och hennes vänner och kunde nog sätta ihop en översiktlig lista över hennes fem favoritböcker och -ekonomer om någon bett mig. Jag hade läst tillräckligt av hennes stilistiskt säkra och roliga kommentarer för att beundra henne. Och nu visste jag också att hon med största sannolikhet inte existerade.

Vem var det egentligen jag beundrade, då?

Jag återgick till sökmotorerna, den här gången med mer skissartade sökord. ”Veronika”+”Malmö”. ”Larsson”+”psykiater malmö”. ”Veronika”+”Berkeley”.

Vilken av dem minns jag inte. Men någon gav träff.

Jag drog till mig anteckningsblocket och drog ett hårt streck som markerade en gräns mot de punkter jag hittills skrivit. Under den skrev jag ett nytt namn: ”RICHARD COX”. I blogginlägget han skrivit, som jag nu lyckats hitta fram till, hävdade han att Veronika Larsson var en låtsasperson – som funnits sedan 2007. I sex år.

Blogginlägget och dess författare, Richard Cox.

Författaren Richard Cox mötte Veronika år 2007 på Myspace. Hon var en blondin från Malmö som hade ett leende med en smittoeffekt som vanligen är reserverad för gäspningar. Han beskrev henne som ”ett bombnedslag”. Hennes Myspaceprofil innehöll, skrev han, ”hundratals bilder, drösvis med vänner inklusive hennes pojkvän Shane och hennes kusin Elin (en före detta polis i Malmö som också tjänstgjort i landets armé)” samt Hemingway-citat. 

Känns det igen?

Som 21-årig student var hon knappast en del i målgruppen för hans böcker, men ändå var det hon som inledde kontakten genom att skicka ett glatt meddelande och berätta att hon uppskattade hans skrivande.

– Utan någon vidare presentation började hon lämna långa och genomtänkta kommentarer kring de olika ämnen jag själv skrev om, sådant som simulerad verklighet och artificiellt medvetande. Det var inte direkt saker som en ung partytjej på college brukar bry sig om, berättar Richard för mig i telefon medan han åker bil till sitt halvtidsjobb en sen eftermiddag i slutet av augusti.

Då, 2007, skrev han på sin andra bok, romanen ”Thomas World” om en man som inser att hans värld är påhittad och regisserad av osynliga händer. Han slickade girigt i sig av hennes tankar.

– Hon var väldigt intelligent, och våra konversationer hade stor inverkan på min bok. Innan jag började prata med henne visste jag till exempel väldigt lite om nationalekonomi. I långa resonemang förutspådde hon bland annat den stora finanskrisen 2008.

Redan från början misstänkte Richard dock att något var fel. Veronika var nämligen intill förväxling lik en annan ung tjej som nyligen kontaktat honom på Myspace. 

En som hette Stacey Anne Malloy.

– Hon skrev också högst sofistikerade kommentarer om de ämnen jag tagit upp. Några veckor senare sa hon plötsligt att hennes pappa inte gillade när hon pratade med vuxna män på Myspace, och tog bort mig som vän. Kort därefter dök Veronika upp. De två hade samma Myspacelayout och samma skrivstil. Jag blev misstänksam.

Så han började luska lite. I blogginlägget beskriver han hur han skickar Veronika en länk till en bild som han lagt upp på sin egen hemsida, en länk som bara hon fick. Varje gång hon besökte den fick han se vilken IP-adress hon skrev ifrån. Eftersom man kan fejka IP-adresser var detta inte övertygande som bevisföring – tills en dag, då Veronika sade sig skriva från olika internetcaféer på en roadtrip längs den kaliforniska kusten, men IP-adressen förblev densamma.

Dessutom råkade hon skicka en musikfil köpt på Itunes, innehållande en mejladress som tillhörde köparen i metadatan. Mejladressen hade Richard aldrig sett förut, men efter några googlingar ledde den honom till ett Flickr-konto där Veronikas ”döda mamma” fanns avbildad som i högsta grad levande. Richard konfronterade Veronika med detta, och hon kom med bortförklaringar och skämtade bort det. Några veckor senare slutade de mejlväxla och hon försvann ur hans liv.

Veronika Larsson – och nu Stacey Anne Malloy – blev bara mer och mer intressanta ju mer fejkade de visade sig vara.

Veronikas många bekanta

Att det var samma person vi hade stött på stod snabbt klart. Utöver namnet och detaljerna som alla överensstämde hade Veronika, på sin Myspacesida, haft en ljudinspelning som hälsning. Rösten som där hälsade besökarna välkomna var samma som på den personliga hemsidan, intygade Richard. 

Och det var inte bara vi som hade lärt känna henne. I sin bloggpost skrev han att genom att söka på Veronikas mejladress hittade han ”poster av henne på olika liberala politiska bloggsidor, och dessutom anklagelser riktade mot henne av andra användare som också misstänkte att hon var fejk”. Även de hade samlat in IP-adresser för att på så sätt kunna avgöra att en person satt bakom alla konton.

– Jag hade en lista över hennes olika alias när jag jobbade som mest med detta, med 10–12 stycken, kanske fler. Jag tror att hon kanske tränade med ett gäng olika, blev nöjd med Veronika och kör nu bara med henne. Det är hennes mästerverk, säger Richard.

En av de liberala bloggsidorna hon fanns på heter My Left Wing. Under flera år skulle Veronika där bland annat ha agerat som sig själv, men också den tillbakadragne brittiske soldaten Shadowthief vars son tragiskt dött och den högprofilerade skribenten Blogging Curmudgeon. Även Stacey Anne Malloy fanns där, under aliaset surfergurlrules. 

My Left Wings grundare, skribenten Maryscott O’Connor, vill i dag inte veta av namnet Veronika. Hon kallar henne sociopat och fastslår korthugget att hennes inverkan var fatal.

– Veronika lyckades nästan egenhändigt lägga min blogg i ruiner. Och det var en blomstrande populär sådan.

Därefter vill Maryscott inte säga något mer till mig. För hon misstänker att jag är Veronika.

Vem är hon?

På alla dessa sidor – det finns ett gäng till som jag av utrymmesskäl tvingas utelämna i denna text – använde Veronika samma livsberättelse. Det var samma cyniska smarta unga tjej från Malmö som skrev överallt. Mycket hade hon dessutom skrivit, när jag upptäckte TheIneffableSwede hade hon skrivit över 900 kommentarer bara de senaste 30 dagarna. 

Och hon använde dessutom samma bilder. Under åren som bilderna var tagna kunde man se den blonda tjejen växa från sena tonår till ung vuxen. Vem var hon, kvinnan som i sex års tid fått sina bilder systematiskt stulna och utnyttjade?

I jakten på Veronikas ansikte använde jag Googles bildsök. Där kan man ladda upp en bild, och sedan hittar sökmotorn de andra platser på nätet där den bilden förekommer. Det enda problemet var att inga av de nästan 100 bilder jag redan hade gav några resultat.

De fanns ingenstans.

Dessutom fanns det ingenting i bilderna som gav ledtrådar om var de var tagna, inga vägskyltar, inga företagsnamn eller datum. En sensommardag i början av september var jag nära att tappa hoppet.

Min räddande ängel vill inte figurera i denna text med sitt namn, så låt oss kalla honom Karl.

En av mejladresserna Richard Cox hade till Veronika ledde om man sökte på den till hennes Facebooksida. Dess innehåll var till stor del dolt, och avslöjade inte så mycket annat än att hon kom från Lund och hade ett trettiotal vänner. Jag frågade runt bland några av dessa, och ingen hade pratat med henne, ens över Facebooks chatt.

Vännerna var till hälften svenskar, till hälften amerikaner, till synes slumpmässigt utvalda bland folk som hade kopplingar till Berkeley, Skåne eller någon annan plats Veronika sade sig bott på.

Den av dem som befann sig närmast mig rent geografiskt var Karl, som jobbar inne i centrala Stockholm. Jag bad att få träffa honom, och genom hans vänskap med Veronika komma åt det hon hade inlåst på sin Facebooksida. 

Han ville inte. Jag berättade varför. Han föreslog att ses på ett fik dagen därpå.

Det fanns ytterligare 160 bilder på ”Veronika” på hennes Facebooksida. Merparten hade jag aldrig sett förut. När Karl hade gått satt jag kvar på fiket och bildsökte på varenda en, ända tills kassapersonalen demonstrativt släckte lamporna i lokalen.

Redan efter ett 40-tal bilder hittade jag Tiffany Olson.

– Hello?
– Hi Jack, this is Tiffany.
– Oh, great, then I got the number right.
– Hehe, you’re right, you did it!

Känslan av ”you did it” finns även i mig när jag för första gången hör Tiffanys röst i telefonen. Den är ung, en aning raspig, glad. Den tillhör ansiktet som jag i en månad kopplat till det fiktiva namnet Veronika Larsson. Personen som i sex år ofrivilligt och omedvetet utgjort ansiktet utåt till en människa som bara finns som idé.

Jag kontaktade Tiffany i ett Facebookmeddelande, där jag bifogade en länk och berättade att ”the reason to why I want to talk to you is because I think someone has been stealing your photos off the internet for years, to fake a persona online”. Det är första och antagligen sista gången jag skrivit så till någon.

– Det är så bisarrt, jag vet inte ens vad jag ska tycka om det. Den första länken du skickade mig var den där personliga hemsidan, och då tänkte jag ”Åh Gud, det finns verkligen någon som gör det här av mig”. Jag hade ingen aning om det, utropar hon i telefonen.

Tiffany fyller snart 25, och bor i Orange County, Kalifornien. ”En normal tjej som bor i Amerika”, så beskriver hon sig själv. Hon har mängder av bilder och vänner uppe på Facebook, och 2007 hade hon ett liknande Myspacekonto.

Sådana var tiderna då, säger hon. Man lade upp allt och lade till alla. Och det visar sig att Tiffany där, utan att veta det, var med om Veronika Larssons födsel. 

– Jag vet inte alls om det här har något med din story att göra, men ... Det var en kvinna som lade till mig på Myspace för länge sedan. Hon hette Stacey Anne Malloy.

Det finns ett väldigt skönt ögonblick när man löser korsord, då man löser ett viktigt ord och resten bara regnar ner på papperet som en följd.

Att Tiffany mött Stacey Anne Malloy, det namn som var det första att dyka upp på Richard Cox Myspacesida, var ett sådant.

Det här har definitivt med min story att göra, svarade jag Tiffany.

– Oh my god. Oh my god. Hon blev en av mina vänner på Myspace 2007, och hon följde med när jag bytte till Facebook och lade till typ alla mina vänner. Men ingen hade träffat henne, så folk kom fram till mig i skolan och frågade vem hon egentligen var. Till slut, för bara fem–sex månader sedan, tog jag bort henne som vän.

Så här tror jag det gick till:

”Veronika Larsson” började med att, som Stacey Anne Malloy, kontakta Richard Cox. Därefter upptäckte hon Tiffany Olson, och bestämde sig av något skäl för att hennes utseende var bättre lämpat. Stacey Anne fick bli kompis med Tiffany för att säkra en ständig tillgång av färska foton, och Veronika föddes för att ta upp kontakten med Richard igen. Men trots att de slutade mejlväxla verkar personen bakom Veronika ändå inte tyckt att hennes roll var utspelad, utan gick under flera års tid vidare till en mängd olika sociala medier och hemsidor med henne. En av dem var Guardians kommentarsfält. Och en solig septemberdag skriver jag den här texten.

Härmed dödar jag Veronika Larsson. Hon blev sex år gammal.

Den kanske största frågan finns dock kvar. Vem är personen som ligger bakom detta? Vem är det som lagt ner något motsvarande en halvtidstjänst för att under så lång tid driva en låtsasperson på internet, som lyckats bluffa sig in i såväl politiska diskussioner som respekterade dagstidningar och i helt vanliga kompiskretsar?

Tyvärr kommer den att förbli obesvarad, åtminstone i denna text. 

Det fanns några spår. Mejladressen som Richard fick i en musikfil, den som ledde till Flickr-kontot, och IP-adresserna han samlade in, pekade på en kvinna som jobbar på en skola i Berkeley, Kalifornien. Men när jag ringer den skolan och spelar upp ljudfilen från Veronikas personliga hemsida för en förvirrad receptionist säger hon att det inte är den kvinnans röst hon hör. Hon är säker. Eftersom jag inte vill riskera att väcka obefogade misstankar mot henne vågar jag inte gå längre i den jakten. Där tar det stopp.

Historien har bara börjat

För Richard slutade den här historien för många år sedan. Men han dedikerade sin bok ”Thomas World” till Veronika, som tack för det inspirerande tankeutbyte hon trots allt gav honom. I blogginlägget skriver han att hon ”måste ha byggt upp en rollista av vänner och släktingar och haft koll på alla lögner hon berättade, på samma sätt som jag när jag skriver en bok”.

– Det där blogginlägget skrev jag bara för att marknadsföra ”Thomas World”, och det finns faktiskt med som appendix i boken. Om hon fortfarande följde min karriär tänkte jag att hon skulle läsa den och höra av sig, men det har inte hänt. Jag antar att hon gått vidare till nya villebråd, säger han.

Villebråd och villebråd. Veronika verkar aldrig ha varit ute efter pengar eller annan förtjänst av sina påhitt. Allt hon velat är att berätta sin historia, exakt, sammanhängande och detaljrik, om och om igen, på en mängd olika platser.

Det fortsätter hon med, för övrigt. Efter att ha tagit en kort paus i The Guardian-kommenterandet under augusti verkar hon köra hårt igen, med samma långa, välformulerade kommentarer som vanligt. Hon blir sedd, precis som hon verkar vilja, men inte för den hon är. Varför vet ingen, än så länge. 

För Tiffany har bekantskapen med Veronika bara börjat. Hon funderar på att gå vidare, kanske till MTV-programmet ”Catfish” som fokuserar på att hitta människor som falskeligen utger sig för att ha andra identiteter på nätet. Jag påpekar att storyn skulle bli väldigt uppmärksammad om den hamnade på MTV, och att hon kanske skulle bli känd för det. Vore det inte jobbigt?

– Det vore bättre att bli känd för det än att vara känd för någon jag inte är, svarar hon och tillägger:

– Om inte annat skulle jag gärna vilja veta vad jag sysslar med nuförtiden.

UPPDATERING: Han var Veronika.

The article in english: Who is Veronika?

LÄS MER: Professorn: Hon lyckas berätta en stark historia