Kolumner

Vi överskattar snygga och långa människor i rekryteringar

Du vet den där sköna känslan när du kliver in i ett rum och verkligen känner dig hemma, ”här är alla som jag, nu kan jag slappna av”. Den upplevelsen är inte unik för dig. Vi människor söker oss till och belönar de som på olika sätt påminner om oss. Det finns gott om forskning som visar att vi ständigt är på jakt efter likheter – så till den grad att man blir mer positivt inställd till någon som sitter i samma ställning som en själv.

Denna tendens är så klart ofta problematisk. Som när företag ska rekrytera. ”Vi ska inte ägna oss åt att räkna män och kvinnor, utan välja den som är mest kompetent”, är ett typiskt argument när kvotering och representation debatteras. Men faktum är att vi är rätt kassa på att välja. Vår förtjusning i spegelbilder är ett av problemen.

Kristina Langhammer, psykolog, forskare och expert på ämnet har sammanfattat saken ungefär så här: De som anställer tror att de är bättre på personbedömning än de faktiskt är, och bättre än beprövade metoder. Trots att all forskning visar att det är fel. Vilka fallgropar trillar vi i när vi litar på magkänslan? Till att börja med överskattar vi snygga och långa människor. Vad som uppfattas som attraktivt i ett samhälle varierar över tid, däremot är skönhetsidealen vid en given tidpunkt ofta starka – och personer som uppfyller dem har en klart bättre chans på arbetsmarknaden.

Effekten finns även i yrken där utseendet inte spelar någon roll. En besläktad tankemiss är att vi antar att personer som är bra på en sak automatiskt är bra på allt annat, den så kallade haloeffekten. De flesta som rekryterat har omedvetet gjort sig skyldiga till sådana missar. Att vi uppfattar någon som kompetent kan helt enkelt bero på att vi ser oss själva i dem. I morgon kanske du stiger in på en arbetsplats eller i ett styrelserum där alla ser likadana ut, oavsett om det handlar om kön, ålder eller etnicitet. Då kan du vara rimligt säker på att annat än jakten på rätt kompetens spelat störst roll.