Kolumner

Vi bör höja ett varningens finger om Hillary Clinton

När Barack Obama år 2008 vann presidentvalet i USA var den europeiska euforin enorm. Den norska Nobelkommittén blev så till sig att den gav honom fredspriset i förväg, till synes av bara farten. I svensk offentlighet var det som att karln kunde gå på vatten. Själv var jag skeptisk men gladdes över det viktiga i att USA fick en svart president.

Sedan dess har många blivit djupt besvikna. Obama har brutit löftet om att stänga Guantánamo, hans administration massövervakar såväl egna som utländska medborgare och han har beordrat mord på amerikaner och långt fler drönarattacker än Bush. Obamas syn på företagande imponerar inte heller.
Det finns risk för att många nu gör om samma misstag när det gäller Hillary Clinton. Trots att det var årets mest väntade politiska händelse i USA blev uppmärksamheten kring hennes kandidatur stor. Svenska utrikeskorrespondenter och kommentatorer försökte inte ens att dölja sin entusiasm.

Precis som Obama har Clintons kandidatur symbolvärde: om hon blir vald till president kommer världens mäktigaste ämbete för första gången någonsin att innehas av en kvinna. Men vi bör höja ett varningens finger. Lika lite som den nuvarande presidenten lär Clinton bli någon frälsare. Därtill är hennes politiska gärning hittills alltför undermålig.

Under maken Bills presidentskap på 1990-talet försökte hon utan framgång genomföra en stor sjukvårdsreform. Som utrikesminister utvecklade hon nära relationer med förtryckare i Mellanöstern och trots det kaos som den amerikanska interventionismen bidragit till att skapa där är hon en hök när det gäller att bomba i regionen. Dessutom är Clinton helt på Obamas sida när det gäller övervakning och medborgerliga rättigheter. Inte heller har hon förstått att jobb skapas av företagare.

För en liberal är det ofta svårt att välja sida i amerikansk politik. Antingen ska staten vara i din plånbok (demokraterna) eller i ditt sovrum (republikanerna). För oss som vill vara i fred både när det gäller ekonomi och moral/integritet är det som att välja mellan pest och kolera.

Vi kan utgå från att Clinton vinner den demokratiska nomineringen. Om den mest sannolika motkandidaten, George W. Bush lillebror Jeb, vinner republikanernas primärvalsprocess har den amerikanska demokratin reducerats till en slags aristokrati. Med Obama som enda undantaget kommer två klaner att ha abonnerat det ovala rummet i trettio år.

Ett annat, nyare namn är Rand Paul. Han vill sänka både skatter och offentliga utgifter, mjuka upp de hårda fängelsestraffen, minska övervakningen och drönarattackerna samt är mindre villig att dra ut i krig. Trots alla sina brister är Paul den presidentkandidat som i störst utsträckning vill låta folk vara i fred, på fler plan än någon annan medtävlare. Dessutom heter han varken Bush eller Clinton. Två goda skäl till att det är honom vi ska ge vår entusiasm.

+ Game of thrones. Tv-serien skiner just nu i kapp med solen när det gäller att vara vårens största glädjeämne.


- Regeringen, för att den först chockhöjer skatterna för näringslivet och sedan satsar en liten del av dessa pengar på samma näringsliv. Som om Stefan Löfven vet bättre än företagen vad de behöver.