Kolumner Hillevi Wahl

Vi borde hoppa mer i vattenpölar

På väg hem från skolan säger min nioårige son: ”Mamma, har du tänkt på en sak. Allt som har hänt kommer alltid att finnas kvar. Det som inte har hänt - det finns inte än. Men allt som man gör nu och det som har hänt påverkar framtiden.

Jag häpnar. Det där är kvantfysisk filosofi på hög nivå. Så insiktsfullt i en tid som behöver just den klarsyntheten. Allt vi gör i dag, allt vi har gjort hittills, det påverkar framtiden. Allt vi skriver på Facebook och Twitter, allt vi säger en stressig morgon, allt vi gör mot våra medmänniskor, allt vi inte säger – allt vi blundar för.

Samma dag skickade min vän Christina en länk till en blogg, där sexbarnsmamman Ann Voskamp skriver om hur hennes son åker iväg till college. Hon ser länge efter honom när han åker och ångrar så mycket: ”Jag önskar att jag hade brytt mig mindre om att ditt rum skulle ha varit städat – och mer om att du och dina syskon kände en närhet i vardagen.” ”Jag önskar att vi hade åkt mer skridskor och haft mer lediga kvällar tillsammans. Jag skulle ha bitit mig i tungan mer, taggat ner, slappnat av – och vad i jösse namn hindrade mig från att le mer? Jag önskar vi hade läst fler roliga serier tillsammans och skrattat högt på golvet. Jag skulle ha gått långsammare, varje gång du såg mig skulle du ha fått se ett leende först. Jag skulle kunna ge mina tänder, min lever och en livstids uppsättning med bacon för att kunna få gå tillbaka och se dig i ögonen och säga minst tre gånger om dagen att jag verkligen gillar dig!”

Gäller det inte allt och alla, tänker jag. Inte bara barnen, utan partnern, kollegan, vännen, pappan, mamman, läraren, barndomskompisen och tja, resten av världen. Vi stressar så mycket för att ha det där perfekta livet när vi egentligen redan har allt. När vi egentligen borde stanna upp, skruva om huvudet och hjälpa dem som inget har. Jag går bredvid min nioåring med huvudet fullt av alla tankar och undrar över var han får allt ifrån.

”Hur kom du på det där?”, frågar jag. ”Jag tänkte bara att om man inte känner sig uppskattad, då kanske man inte vill finnas. Och om man inte finns längre, då förändras allting. Alla omkring en förändras. Hela framtiden förändras. Den blev inte som den hade kunnat vara om man fanns.” Jag ler mot honom och kysser hans panna. Sedan frågar jag om han vill hoppa i några vattenpölar på vägen hem.

”Men vi har ju inga gummistövlar”, säger han. ”Skorna torkar väl någon gång”, säger jag och skuttar i en stor smutsig vattenpöl så det stänker lera upp till näsan. Han skrattar högt. Jag gillar honom verkligen.

+ Babylycka. Mitt i allt elände som händer så kan jag inte låta bli att bli tokglad över att Victoria och Daniel ska få ett barn till. Jag gillar de där två kungligheterna. De gör gott.

- Babysorg. Bilden på treårige Alan har skakat om hela Europa. Men jag blir bara förbannad och förtvivlad. Måste vi verkligen visa upp små döda barn för att människor ska förstå?