Kolumner Nina Åkestam

Vi kommer inte försvinna i tysthet – vi kommer bjuda på motstånd

Jag är så trött. Jag är trött på slasket på gatan. Jag är trött på mörkret. Jag är trött på att dammsuga upp grus i hallen.Jag är trött på att det anses politiskt att stå upp för mänskliga rättigheter. Jag är trött på att vänta på bussen.

Jag är trött på att kundkorgarna på ICA skrapar så störigt mot golvet när folk står i kö och puttar dem framåt med foten. Jag är trött på att se min bild på högerextrema sajter. Jag är trött på november. Jag är trött på att feminist används som skällsord.

Jag är trött på ombyggnaden av Slussen. Jag är trött på att bilarna som fastnar i spårviddshindret där gör att jag nästan varje gång måste gå av och släpa barnvagnen uppför backen i ösregn. Jag är trött på att någon enda människa kan jämföra Kakan Hermansson med Kent Ekeroth, som att anti-rasism och rasism var olika sidor av samma mynt.

► LÄS MER: Ta det lugnt, framtidsföräldrar – vi följer inte råden

Jag är trött på hämtpizza. Jag är trött på ryggradslösa varumärken som vill "ta ställning", men bara så länge alla håller med. Jag är trött på politiker som vill förstå folks oro, istället för att komma med politiska förslag. Jag är trött på att kallas saker jag inte är. Jag är trött på Facebook-diskussioner. Jag är trött på att inte våga svara på okända nummer. Jag är trött på att det inte finns någon TV-serie jag vill se. Jag är trött på att det anses naivt att vilja rädda livet på barn som flyr från krig, men realistiskt att andra skattebetalare ska betala hälften av kostnaden för min städhjälp.

Jag är trött på att läsa på, tänka ordentligt, skriva kolumner, skriva om, och förväntas att glatt bemöta dem som läser mina texter som fan läser Bibeln. Annars är det mitt fel om de går och röstar på Sverigedemokraterna. Jag är trött på att ta ansvar för människor som inte vill diskutera. Jag är trött på att så många tror att alla andra är dumma i huvudet.

► LÄS MER: Tack alla mormödrar – ni är så nödvändiga

Jag är trött på att världen brinner och bomberna faller och att jag inte kan gå in och stoppa det. Jag är trött på att jag måste stänga av nyheterna på TV nästan varenda dag, för min bebis är så liten och jag klarar inte att se andra barn bombas, trasas sönder och dö. Jag är trött på att det på något sätt är socialt acceptabelt att bemöta de bilderna med en handviftning och ett ”men vi kan ju inte hjälpa alla”. Jag är trött på att den som då svarar ” vi måste försöka” anses vara radikal. Radikal nog att hata. Radikal nog att hota. Radikal nog att skada.

Jag är så trött på allt det där. Ändå måste jag fortsätta. Jag är inte längre säker på att vi som vill ha ett fritt, öppet och jämlikt samhälle kommer att vinna, i alla fall inte de närmsta året. Men vi kommer inte att försvinna i tysthet. Vi kommer att bjuda på motstånd. Ingen ska kunna titta på våra gravstenar och säga att vi inte försökte. Hur trötta vi än var.

+ Masha Gessens text Sex råd för att överleva i en totalitär tid. Önskar så att den inte behövdes, men nu när den gör det är den utmärkt. 

- Karin Johannissons död. Kommer att sakna hennes analyser och texter något otroligt. 

Mer om Kolumn höst