Metro Debatt

Vi kvinnor måste sluta tävla med varandra

Jämställdheten i samhället har fört med sig mycket bra. Men trots att vi kvinnor jobbar allt mer tar vi fortfarande huvudansvaret för hem och vardagssysslor. För att inte bli helt utmattade borde vi åtminstone sluta jämföra oss med varandra, skriver Pernilla Grip Acharius.

Jag är en kvinna i 40-årsåldern och jag har skrämmande många kvinnliga vänner i min omgivning som mår dåligt eller är utbrända/utmattade och sjukskrivna för det. Varför är det så, började jag tänka?

► LÄS MER: "Tack Sverige, ni gjorde mig till feminist"

Min teori är att kvinnor ofta kämpar med sitt dåliga samvete för allt, medan männen inte tänker på samma sätt. Kvinnan ska vara bäst i allt, hon ska vara bäst på jobbet, hustru, mamma, vän och ha det perfekta hemmet! I begreppet hustru ingår att man ska ha koll på vilket mode som gäller och helst springa några tjejmil eller maraton innan man har fyllt 50. I begreppet mamma ingår så mycket att jag inte orkar skriva om allting, men det handlar bland annat om att även barnen ska ha en uppdaterad garderob (helst med lite märkeskläder i så att alla ser att det går bra nu) och alla barn från typ två år ska gå på minst en aktivitet. Om barnet inte går på någon aktivitet så står hen i minst en kö. Varför denna hets, undrar jag. Trots det deltar jag till 100 procent själv.

Vi gör det heller inte enklare för varandra genom att tala om för alla på Facebook när vi har bakat våra äppelkakor av årets skörd eller fått ihop en familjeutflykt med korvgrillning och eget bakat pinnbröd. Jag menar, varför har vi behov av att visa för andra hur bra vi har det? Jag tror inte att någon tvivlar på det, om inte personen i fråga har berättat något annat. Är det uppmärksamheten vi är ute efter (hur klarade vi oss då förut, när vi inte hade Facebook?) eller är det att bevisa för andra att vi minsann håller ihop det?

Jag funderar på om dagens jämställdhet som vi kämpade hårt för under förra seklet har bidragit till att många kvinnor i dag är utslitna och utmattade i sena 30- och tidiga 40-årsåldern. Jag är för jämställdhet, tro inget annat. Men det har också blivit någon slags kvinnofälla. Från ett läge där kvinnorna bara skötte hemmet, till en situation där vi nu ska sköta både hemmet, barnen, och vara bäst på jobbet. Är det konstigt att kroppen till slut säger stopp?

Visst, det är många familjer som delar upp sysslorna i vardagen, men jag tror ändå i slutändan att det är kvinnan som har det mesta i huvudet och som har koll på de sociala bitarna. Eftersom detta ändå är ett relativt nytt fenomen, att kvinnan gör karriär samtidigt som hon är småbarnsförälder, så tror jag att ekvationen kommer att lösa sig om någon generation eller två. Men fram till dess tror jag vi måste fundera på om man bara kan lägga till saker i livet? Eller om man kanske skulle plocka bort vissa saker, i alla fall under en period?

► LÄS MER: "Vi moderater måste börja kalla oss feminister"

Jag skulle bara vilja att vi stannar upp ibland och frågar oss vad som egentligen är viktigt i livet? Så att vi inte står där när barnen har vuxit upp och flyttat, och ångrar att vi inte tog det lugnare och koncentrerade oss på det viktiga. Var tacksam för det du har och njut varje dag, titta upp (från telefonen) och säg något snällt till någon annan så får du se. Jag är inte riktigt där än, men jag jobbar på det.

Pernilla Grip Acharius