Kolumner Rickard Söderberg

Vi måste riva murar i stället för att klä våra hjärtan i taggtråd

Jag har just lagt sista handen vid en metakrönika om en Metrokrönika. Full av fyndiga alliterationer och språkekvilibristik. Då börjar nyheterna och ögonblickligen stannar tiden. De där bilderna vi alla har sett, överfaller mig: Barnet med huvudet ner i sanden på strandkanten. Människorna som numreras av polisen med en spritpenna.

En god vän sms:ar med en enda fråga: Vad ska vi göra? Inget mer än så. För hen har inga svar. Och inte jag heller. Bara en enorm frustration över hela situationen. Jag förstår inte hur alla kan ha så där tvärsäkra svar på lösningen, när vi inte ens har en samlad bild av hur situationen ser ut. Vi vet inte hur många människor som är på flykt. Vi vet inte var de är. Varifrån de kommer. Vi vet inte ens vad de heter, för vi kallar dem för en siffra.

Jag brygger en kopp kaffe och försöker förstå hur jag ska fortsätta med mitt dagliga värv, medan krigsherrar som kidnappat gudarnas namn våldför sig på mänskligheten med en intensitet som får Satan själv att framstå som min milda mellanstadiefröken.

Vi bygger murar längs med påhittade gränser, medan alla bara bråkar. Två människor står en meter ifrån varandra i Aktuellts studio i skriker. Det står långt ifrån varandra. Två människor står en meter ifrån varandra på en sandig slätt och skriker: "Hallå, nummer 24601! Backa ett steg, tillbaka till ditt eget land. Du är i mitt land nu. Här får du inte vara!" De ser varandra i ögonen, samtidigt som de står så långt ifrån varandra att de aldrig kommer mötas.

I den allra första artikeln i FN:s allmänna deklaration om de mänskliga rättigheterna står att vi alltid bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap. Jag försöker bygga en gemenskap runt mitt skrivbord i Malmö genom att sätta in pengar till Unicef. Istället för att förlamas av att jag inte är i Budapest och delar ut rent vatten och skyddspass påminner jag mig själv om att ingen kan göra allt. Men alla kan göra något.

Metro bankar på dörren för att jag ska leverera min krönika, och jag gör något. Jag river den gamla krönikan och använder min lilla plattform för att istället påminna mig själv om att i en gränslös värld är varandra det enda vi har. Och istället för låta handfallenheten hindra mig från att sträcka ut en hand till en medmänniska uppmuntrar jag mig själv att handla. För har vi inte en anda av gemenskap att stå på, kommer vi att falla handlöst.

Världssamfundet behöver sätta ner foten mot de mörkrets furstar som krigar sönder land efter land. Hem efter hem. Och under tiden behöver vi i världens ojämförbart rikaste finrum orka ge till dem som inte har något. Ens ett namn. Om än bara några kronor. Vi behöver krama en främling och stötta de politiker som vill riva murar, istället för att klä våra hjärtan i taggtråd. Det är att andas gemenskap.

+ Att frossan i natt sannolikt bara är en förkylning.

- Att en förkylning hindrar mig från att skrika så starkt som jag egentligen skulle vilja.