Metro Debatt

Vi måste våga prata om missfall

Jag hoppas fler väljer att berätta så att deras nära och kära kan stötta och trösta om det skulle behövas, för ingen som ska behöva vara ensam i detta, skriver Gizela Ahlgren-Bloom.
Jag hoppas fler väljer att berätta så att deras nära och kära kan stötta och trösta om det skulle behövas, för ingen som ska behöva vara ensam i detta, skriver Gizela Ahlgren-Bloom.

Varför blir vi inpräntade att man ska hålla tyst och vänta minst tre månader innan man berättar för omgivningen att man är gravid? Det är som upplagt för att man ska känna sig fullständigt misslyckad om man får missfall, skriver Gizela Ahlgren-Bloom.

Vi fick missfall innan vi fick vår son, Bobby. Varje gång jag säger den meningen blir människor lika chockade. Alla känner till det men det pratas väldigt sällan om det - missfall. 

Både jag och min man Jocke blev jätteglada när graviditetstestet visade positivt! Det var våren 2015. Jag har aldrig tagit för givet att vi skulle kunna få barn. Jag har spelat hockey på elitnivå under många år och tänkte att det kanske skulle bli svårare att bli gravid på grund av att jag plågat och utsatt kroppen för en hel del.

►LÄS MER: Debatt: Visst ska män gullas med – men inte av kvinnor

Vi gjorde ett tidigt ultraljud och på skärmen där man skulle se ett tickande litet hjärta såg vi istället en liten ”påse”, men den såg tom ut. Vi förstod att något var fel men väntade tålmodigt på att barnmorskan skulle säga något. När vi fick beskedet kom massor med känslor. Panik. Tomhet. Misslyckande. Orättvisa. Skam. Jag jobbade den dagen och hade gjort ultraljudet under lunchen. Jag tänkte direkt att jag inte skulle berätta för någon om missfallet så jag torkade tårarna och åkte tillbaks till jobbet som om ingenting hade hänt. Istället för att prata med någon om missfallet, gjorde jag precis som jag tror många andra gör. Jag googlade i min ensamhet. Inte bara en gång. Jag plågade mig i hemska historier på nätet om andra som varit med om samma sak eller ännu värre. Det visade sig vara en ofostrig graviditet för oss. Vilket innebär att allt är som en vanlig graviditet, organen har växt och kroppen är gravid, men det finns inget foster. Det stöttes bort tidigt, innan ultraljudet. Vidrigt att kroppen fortsätter vara gravid och man inte ens märker något! Jag kände mig lurad och misslyckad, jag tyckte att jag borde anat att något var fel. 

Varför blir vi inpräntade att man ska hålla tyst och vänta minst tre månader innan man berättar för omgivningen att man är gravid? Varför ska man inte få skrika ut till hela världen att man ska få barn och bli förälder? Vi valde att inte berätta om graviditeten, för det ska man ju inte göra. Egentligen hade jag velat berätta för alla, även folk jag inte kände. Vi var ju så lyckliga och vem vill inte berätta en glädjande nyhet? Men det är ju som upplagt för att man ska känna sig fullständigt misslyckad om man får missfall eftersom det oftast inte är någon förutom fostrets föräldrar som vet om graviditeten. 

►LÄS MER: Debatt: I natt drömde jag att du blev fri

Nu har vi äntligen fått en liten son, Bobby, han föddes våren 2016. Vi vill att han ska få ett syskon en dag. Det är läskigt att säga högt, för tänk om vi har svårt att få barn igen. Vi döljer inte att Bobby är gjord med provrörsbefruktning, IVF. Vi är så glada att han blev till efter flera misslyckade IVF-försök och missfall.

Jag hoppas fler väljer att berätta så att deras nära och kära kan stötta och trösta om det skulle behövas, för ingen som ska behöva vara ensam i detta. Missfall är otroligt vanligt, men man känner sig ofta just ensam och misslyckad. Varför ska man behöva gå runt och bära på det helt själv, när vi istället kan hjälpas åt att släppa skammen och ta oss igenom sorgen genom att prata med varandra? 

Gizela Ahlgren-Bloom, f.d. landslagsspelare i Damkronorna

Mer om Debatt Missfall