Metro Debatt

Viktigare än någonsin att vi står upp för Dawit Isaak

Under den här veckan lyfter Metro i samarbete med Way out west sex viktiga frågor om hållbarhet. En ny fråga, en ny debattör – varje dag. I dag skriver Blank spot projects chefredaktör Martin Schibbye om hur ett frigivande av Dawit Isaak skulle vara ett stort steg mot en verklig respekt för Eritrea som nation.

Hösten 2001 stod den då 37 år unga journalisten Dawit Isaak inför ett val.

Kanske vände han sig om en sista gång, vägde på steget och såg upp mot fönstret där det lyste på tredje våningen i Hisingen.

En sista blick. Sedan flög han, medveten om riskerna, till Eritrea för att skriva.

Han kunde ha valt ett annat yrke, han kunde stannat i Sverige. Men kärleken till barnen, till sina eritreanska landsmän, till journalistiken och inte minst till pennan och pappret fick honom att resa tillbaka för att rapportera.

►LÄS MER: Minister: Dawit Isaak lever

Hans barn har sedan dess inte sett honom på 15 år. 

Den minsta har hunnit bli tonåring. Betlehem och hennes tvillingbror fyller 22 i december. 

Jag gjorde nyligen en reportageresa i Eritrea och försökte förstå varför landet blivit som det blivit och för att söka svar om Dawit Isaak.

Hur landets resa från euforin efter självständigheten 1991, tills verkligheten vred pennan ur händerna på Dawit och många andra såg ut? 

På plats intervjuade jag politiker, ungdomar och militärer och ställde frågor om allt från den bristande pressfriheten, anklagelserna om brott mot mänskligheten till flyktingsituationen och den allt mer spända gränskonflikten där Etiopien ockuperar delar av Eritrea. 

En fråga som ännu är olöst och där internationell lag är på Eritreas sida. 

Här i Sverige debatteras det ofta om våra politiker ska ägna sig åt tyst eller brysk diplomati. 

Men kanske ska vi också efter 15 år fråga oss själva vad vi som medborgare kan göra för att bryta isoleringen av landet och öppna upp fler kontaktytor? 

En slående känsla efter en tid i Eritrea är hur lite kontakt det finns mellan länderna.

Frågan om Sveriges relation till Eritrea är allt för viktig för att överlämna till våra politiker. Varför inte inleda samarbeten mellan skolor, sjukhus, musikfestivaler, fotbollsklubbar och företag i respektive land. 

►LÄS MER: Dawit Isaak fängslad i 14 år – nu ska upprop sätta press på politiker

Så att nya kontaktytor öppnas upp. Människa till människa. 

Uppmärksamheten för fängslade journalister är viktigare än bröd och vatten. 

Solidariteten, det vackra i denna kamp mot klockan, fungerar som ett smärtstillande medel för både Dawits familj och som en livförsäkring för honom. 

Dawits barn växer upp i Göteborg utan en pappa, men vi kan se till att de inte också växer upp utan en tro på medmänskligheten.

I detta, det brännande mänskliga, ligger kanske också lösningen. I ett läge när allt i den politiska verktygslådan har prövats och sanktionerna lagt sig som en våt filt över alla hårda ord, återstår att vädja till just medmänskligheten. Till traditionen av nåd.

För Dawit är inte bara en journalist, en symbol, utan först och främst en människa av kött och blod. 

Att släppa honom fri vore att läka såren i en familj vars medlemmar lidit mer än någon levande ska behöva lida.

Ett frigivande av Dawit Isaak på medmänskliga grunder skulle vara ett stort steg mot en verklig respekt för Eritrea som nation. 

Denna höst finns en förhoppning om att något håller på att hända. 

Det är därför viktigt att vi alla nu gör allt vi kan utifrån våra olika utgångspunkter.

Martin Schibbye 

Chefredaktör för Blank Spot Project

Mer om Debatt