Kolumner

Vissa barn börjar skolan – andra vill bara överleva dagen

Filmen på pojken, som enligt uppgift heter Omran och är fem år, sprids över världen.
Filmen på pojken, som enligt uppgift heter Omran och är fem år, sprids över världen.

Barn dör. Föräldrar dör. Läkare dör, hjältar dör, och deras berättelser och deras bilder sprids. Dela dem! Men tänk också på varför, skriver Julia Skott.

Högst upp i mitt flöde på morgonen: Min brorsdotter. Liten lila ryggsäck, hårspänne i luggen. "Skolstart!" skriver hennes mamma stolt.

Lite längre ner i mitt flöde: En video på en femåring i syriska Aleppo. Han sitter i en ambulans och stirrar tomt framför sig, täckt av grå aska och blod. Tills han rör på sig ser han nästan ut som en liten staty. Hans hem har precis bombats sönder. Hans föräldrar är försvunna.

LÄS MER: "Jag ser ett Syrien i krig – men jag gör allt för att minnas de fina stunderna"

Bilden på femårige Omran sprids snabbt i sociala medier. Den träffar i hjärtat, den gör ont och den påminner oss om krigets och världens grymheter. Precis som bilden på Alan Kurdi, som skulle förändra kriget och politiken för alltid, som ingen kunde värja sig från. Föräldrar såg hans små fötter, den lilla kroppen som såg ut som att den sov, och höll sina egna barn lite hårdare. Han påminde oss om vår skam och vårt misslyckande. Om människorna som flydde för sina liv, för att ge sina barn en chans att överleva och utvecklas – och som om de klarade sig över vattnet fortfarande hade oändligt långt kvar i jakten på trygghet.

Men vi har kort minne. Världens löften och utsträckta händer, våra tårar och alla stora löpsedlar, räckte inte särskilt länge.

Vissa barn börjar skolan. Andra barn har tur om de överlever dagen.

Varför ska det behövas en sådan jämförelse? Varför ska jag behöva jämföra Omran, eller Alan, med barn jag känner, med små knubbiga och spinkiga armar och ben som jag kramat och tvättat?

Till och med om jag inte jämför honom med någon, om han bara får vara en människa, ett barn, ett offer för ett krig – varför ska vi behöva dessa bilder om och om igen? Vi vet vad som pågår, vi vet att det är fel och att vi har ett ansvar. Omran är bara en av en och en halv miljon civila kvar i Aleppo, som lever under ständigt hot om våld och förstörelse. Och han är en av miljontals människor världen över.

Ibland kan de här bilderna, bilder på napalmbrända barn och söndersmulade klassrum och utstickande revben och uppeldade burkor, förändra historiens utveckling. Och idag, när bilderna kan spridas så mycket snabbare och till så många fler, blir de ännu svårare att ignorera både för vanligt folk och för politiker och världsledare. Hur mycket man än kanske vill blunda och trubbas av, så pockar de på.

Men på varje bild är det en människa, inte bara en symbol eller ett slagträ. Vi känner något slags ansvar att dela bilder på skadade barn och på övertäckta döda människor, för att visa vårt engagemang och vår avsky, men om det är det enda vi gör så har vi köpt oss fria med hjälp av någon annans integritet. Kamerorna har tagit sig in i någons värsta ögonblick och vi upprörs och känner med människorna vi ser – precis lagom mycket, precis lagom länge.

►LÄS MER: Kolumn: Bilden på Alan väckte oss ur slummern

Barn dör. Föräldrar dör. Läkare dör, hjältar dör, och deras berättelser och deras bilder sprids. Dela dem! Men tänk också på varför. Fundera på om du tycker det är synd om barnen även när de inte blir fotograferade, även när de blir större och även när de försöker ta sig någonstans tryggare.

Någon gång hoppas jag att alla barn i mitt flöde är små och fåniga och glada, med lila ryggsäckar och legotorn. Inte för att vi slutat dela nyheter om krig, utan för att det inte finns några blodiga barn att hitta och fotografera.

+ Frivilligorganisationen Syria Civil Defence, som räddat Omran och tiotusentals andra, och nu nominerats till Nobels Fredspris.

- Krig, typ. Kass asylpolitik, nedbrända boenden, ni vet, sån skit.

Mer om Kolumn