”Det gäller inte att fylla kärl utan att tända eldar i klassrummet”, är ett motto som Christina Monthan Axelsson haft under sitt långa liv som lärare. Det diskuterar hon nu i ”Fågelflickor och frusna pojkar” som givits ut i samarbete med Lärarnas Riksförbund.

Nu ska vi leka skolan och fröken det är jag.
Och ni ska vara barna men snälla ska ni va.
Nu ringer jag i klocka, då ska det vara tyst.
Då får ni inte säga ett enda knyst.

Så säger visan som man sjöng en gång i tiden. Det har dessbättre hänt mycket sedan dess. I dag handlar det om det viktiga samarbetet mellan lärare och elever. Om vikten av att skapa tillit. Om att känna trygghet i den så många gånger tuffa skolmiljön.

”Det gäller inte att fylla kärl utan att tända eldar i klassrummet”, är ett motto som Christina Monthan Axelsson haft under sitt långa liv som lärare. Det gäller att se varje elev, var för sig, och att ta till vara och stötta allas förmåga att ta till sig kunskaper.

De frusna, utåt sett tuffa, pojkarna med mössa och vantar på i klassrummet blir varma först när frusenheten ersatts av trygghet och tillhörighet. De sköra fågelflickorna med ont magen och huvudvärk flyger, flyr från skolan när det blir jobbigt. De väljer att inte synas. De hittar tillbaka till sina bon först när de fått hjälp att upptäcka att boträdet finns inom dem själva.