Metros artikelserie om livet som tiggare i Sverige inleds med 27-åriga Cristinas historia. Fyrabarnsmamman kördes bort av andra tiggare från butiken utanför Göteborg där hon satt och tiggde. Nu måste hon hitta en annan försörjning. Konflikter om platser att sitta på har blivit vanligare – allteftersom konkurrensen hårdnar. Marknaden för tiggande är nu mättad, enligt forskare.

Regnet faller över Matteuskyrkan i Majorna, där en grupp aspirerande Faktum-försäljare ägnar den tidiga måndagseftermiddagen med att läsa nybörjarkursen i svenska. Bilder på män och kvinnor flyttas runt på projektorduken framme vid predikstolen.

– Ser ni där, frågar volontären Elin Malmstigen.

– Hon, han, hon, försöker en äldre man.

– Hon, han. Är det hon eller han, vad tror ni?

Den drygt drygt tio personer stora gruppen fortsätter med att försöka gissa rätt svar, tills en pojke som deltar utbrister:

– Hon, flicka, han, pojke.

Snart kopplar gruppen ihop bilderna med rätt pronomen i kör. Fyrabarnsmamman Maria Cristina Trifan, 27, är en av deltagarna. Det här är hennes andra lektion och hon kan än så länge bara presentera sig själv och säga sin ålder – men hon hoppas att språket ska hjälpa henne och hennes familj ur den svåra sits som de befinner sig i.

– Det kan hjälpa oss att hitta någonstans att jobba och bo. Vi vill lära oss svenska som vi kan rumänska, säger Cristina.

I den åtta kvadratmeter stora husvagnen där Cristina bor tillfälligt tillsammans med sin man Costel Stan och fyra barn ammar hon sin ettåriga son Allicio. Den novembergråa himlen kommer snart att skymma över det stillsamma villaområdet utanför Göteborg. En vecka tidigare hade Cristina vid den här tiden förberett sig för att gå ut och sätta sig utanför en Ica-butik i närheten för att tigga.

– Det är skamligt, för det första för att jag är ung. Jag har aldrig gjort det tidigare. Det känns fult. Men när man är i nöd gör man det man kan för sina barn, säger hon.

På fem timmar under kvällen kunde hon då tjäna 150 kronor, och på söndagar uppemot 400 kronor, om hon satt från morgon till kväll. Resultatet varierade dock kraftigt från dag till dag.

– När man står och tigger så tänker man att man kan tjäna mycket, men ibland är det nästan ingenting.

Cristina kunde bara sitta utanför butiken när kvinnan som satt där på kontorstid hade åkt iväg med bussen. Men en dag hade plötsligt andra personer tagit platsen.

– De säger att det är deras plats och att jag inte får vara där, säger hon.

Det sitter en eller två tiggare utanför i princip varje matbutik i hela Storgöteborg. Stadsmissionens verksamhet för fattiga EU-migranter hade vid den senaste räkningen tagit emot 557 besökare – varav hälften är från Rumänien. En person inom gruppen med god överblick uppskattar att det finns minst 600 mer eller mindre hemlösa EU-migranter som bor i och omkring Göteborg. Det har blivit svårare att överleva på att tigga.

– Vart ska jag kunna hitta en annan plats, frågar Cristina uppgivet.

Leif Eriksson forskar bland annat om globalisering, migration och social exkludering på institutionen för Globala studier på Göteborgs universitet. Han menar att marknaden för tiggande är mättad i staden. De som rädda för att humanitära hjälpinsatser ska leda till att ännu fler kommer hit har därför fel, menar han. De som redan är här lämnar nu sina tält, husvagnar eller andra sovplatser tidigare på morgonen för att komma först till platsen, och fler konflikter om platser att tigga på har uppstått.

– Det blir allt vanligare, speciellt om man inte kommer tidigt på morgonen och vaktar sin plats. Då anses den ledig.

Han har även stött på enstaka exempel av att personer tar betalt för att lämna ifrån sig en plats – men det innebär inte att tiggeriet är organiserat, menar han.

Utöver arbetet på universitetet arbetar Leif Eriksson med att hitta alternativa försörjningsalternativ inom initiativet Ejtiggare.se. Till en början erbjuder de EU-migranter att sälja pins, men målsättningen är att på sikt förmedla arbete inom exempelvis städning, rivning, trädgårdsarbete och hunddagis. Flera företag har redan anslutit sig som sponsorer.

Tillbaka på svenskakursen hoppas Cristina på att Faktumförsäljning kan bli hennes räddning, i alla fall tillfälligt. Tidningen kräver att försäljare talar lite av antingen engelska eller svenska, och hon har fått beskedet att hon kommer att få en försäljarlegitimation om hon fortsätter i fem-sex veckor på kursen. Tills dess får maken Costels magra inkomster som Faktum-försäljare räcka för att försörja familjen.

– Allt vårt hopp står till honom, säger Cristina.

Läs mer: Anka, 11 år: I Rumänien såg människor ner på oss, de skrattade åt våra trasiga skor

Läs mer: Fyrabarnsfamiljen riskerar att bli hemlös – mitt i vintern