Det finns ingen restaurang jag har besökt så många gånger som Sjömagasinet. Det har lite varit min motsvarighet till ert McDonald’s. Mitt Happy Meal bestod alltjämt av en havskräfta och ett parti räkor. Andra stamgäster är världsstjärnorna Bono, Mick Jagger och Bruce Springsteen. Eller Paul, Mick och Bruce som det står i Leif Mannerströms telefonbok.

Många är historierna om stora bilar med tillhörande livvakter som stått på tomgång i timmar utanför restaurangen i väntan på att Mick och Ron ska avsluta sin middag eller på att Bono ska hitta sina solglasögon i Leifs privata motorbåt vid den intilliggande bryggan. Den största stjärnan jag själv har träffat här är Mats Qviberg. Sjömagasinet är mångfasetterat på det sättet. Restaurangen har en särställning i landet som lyxinstitution och lockar såväl världsvana popstjärnor som medlemmar ur börsnoterade företagsstyrelser. Eller min gode vän och sällskap Jonas mormor för den delen, som älskade prinskorvarna på julbordet här.

Med detta i bakhuvudet så får man ju säga att Ulf Wagner var förbannat modig som intog detta Sveriges mest anrika gastronomiska skepp för ett par år sedan. Ulf tog klokt med sig sin prisbelönte kock Gustav Trägårdh från Basement och tillsammans har de under den något tomma parollen ”ingenting har förändrats, allt är nytt” (den säger naturligtvis just ingenting) tagit över rodret.

Vi tar in varsin avsmakningsmeny: Wagners val och Trägårdhs val. Wagners val har jag ätit flera gånger på Basement, så jag väljer Trägårdhs fyrarätters. Sashimin på wagyufilé med vildlaxrom, rostade hasselnötter och pepparrotsroyale är mest spännande. En ravioli på lantägg med spädgrisbringa sticker ut även den. Jonas njuter av Wagner, särskilt en ostronfylld sjötungsfilé, och hälsar:
– Jag ska inte tråka ut er med klichéer som ”perfekta råvaror”, ”smaker som gifter sig” eller ”smak av havet”, utan kan bara konstatera att man fortfarande kan lita fullt ut på Sjömagasinet.

Slutsats: Wagner mer klassisk; Trägårdh försiktigt mer experimentell, men Sjömagasinet kommer aldrig att utveckla den nordiska gastronomin – överraskningar som fantasifulla snacks à la El Celler de Can Roca, nyskapande kombinationer à la Noma eller avantgarde à la Quique Dacosta ingår inte i affärsmodellen; det handlar om att förvalta ett arv: smak av klassisk lyx. De lyckas väl. Vad rockstjärnorna tycker återstår att se.