Och avsikten med behandlingen är att du ska bli frisk, avslutar läkaren på Radiumhemmet när han i detalj beskrivit hur min bröstcancer ska ­bekämpas. Sex cellgiftsbehandlingar med tre veckors mellanrum, sedan operation, strålbehandling, herceptin och slutligen antiöstrogen i fem år. Tanken svindlar, även om jag kanske överlever så kommer mitt liv under mycket lång tid i huvudsak bestå av vård.

Han upprepar ”och avsikten ÄR ATT DU SKA BLI FRISK” som om han anar att jag inte fattar jätte­snabbt. Jo jag vet att jag är illa däran, tumören är stor, aggressiv och den har skjutit metastaser. När jag pressar läkaren säger han att jag har mer än 50 procent chans att överleva men låter så hemskt så jag väljer att tänka på att "avsikten med behandlingen är att jag ska bli frisk".

Innan det här hände hade jag inga höga förvänt­ningar på sjukvården. Jag var van att få bråka för att få en röntgen eller att få köa i månader för att träffa en specialist. Jag var van vid att vara både påläst och påstridig.

Men på Radiumhemmet kändes det annorlunda. Där blev jag skickad i ett rasande tempo mellan olika specialister, röntgen och provtagningar och så fort jag lyfte telefonluren svarade en kunnig sköterska på alla mina frågor. Min favorit var avdelning P14. Där bakade nattpersonalen frukostfrallor och kladdkaka till patienter som tappat matlusten. Inbäddad i sådan total professionalitet framlevde jag min första tid som cancerpatient. Jag var huvudpersonen och det var självklart att jag fick den bästa vården.

Så småningom lyfte jag blicken och insåg att även Radiumhemmet styrs av en budget och att de självklart gör prioriteringar. Jag började läsa på. Jag kollade de nyaste behandlingarna och läste om medicinerna men kunde inte hitta någonting som antydde att jag inte skulle fått den allra bästa vården.

Jag vet inte om jag hade tur, om jag var en prioriterad patient eftersom jag var ung och frisk och antogs ha goda chanser. Men när jag läser statistiken och ser att överlevnaden skiljer mellan olika delar av landet och mellan olika åldersgrupper blir jag olycklig.

Jag var inte alls säker på att jag skulle överleva men jag var säker på att alla gjorde sitt allra bästa. Den tryggheten borde alla som drabbas av någon dödlig sjuk­dom få känna.