BLOGG Under hela Rosa Bandet-kampanjen kommer 29-åriga Johanna Jansson att blogga på metro.se. Johanna har bröstcancer och går under behandling just nu.

2 november - Sista behandlingen
I morgon fredag ska jag på läkarbesök inför min sista cellgiftsbehandling som jag får på måndag. Först hade jag tänkt att försöka skjuta upp den någon vecka då jag varit så oerhört sliten men har nu bestämt mig för att köra på, det är ju sista gången.

Jag undrar ofta över hur pass ärliga läkare är när det gäller prognoser, låter de mig verkligen veta allt som finns att veta, ibland känns det inte så. Kanske är jag bara paranoid. Funderar på att begära ut min journal men är samtidigt rädd för vad som kan tänkas stå där, eller att jag ska missuppfatta något.

Jag undrar mycket över hur det är att leva med en spridning av cancern i kroppen (min hade vad man vet bara spridit sig till lymfkörtlarna)  Hur mår man, hur ont gör det, hur länge kan man leva med en sådan spridning?

Jag tror jag övertolkar allt som läkarna säger, vrider och vänder på det och undrar vad de egentligen menar när de säger si och så. Jag undrar hur mycket stryk kroppen kommer ta av cellgiftrena på sikt, kommer det innebära en massa sjukdomar längre fram i livet, om jag överlever längre fram. Jag får inte tänka så, men kan inte låt bli, klart jag ska överleva.


30 oktober - Ett självklart val
Varje dag när posten kom sprang jag till brevlådan för att se om jag fått en kallelse till onkologen på Södersjukhuset som var nästa steg i behandlingen.

Det var där jag skulle få min cytostatika. Varje dag blev jag lika besviken när där inte fanns någonting och väntan var näst intill olidlig till nästa dag då det kanske, kanske skulle ligga ett kuvert med en kallelse till cytostatikabehandling. Hela sommaren och våren hade varit en enda lång väntan, mitt öde låg inte längre i mina egna händer utan i samhällets, läkarnas, byråkratin och mina cancercellers förmåga att föröka och sprida sig.

Jag ringde till mottagningen på sjukhuset och frågade hur långt de kommit med mitt ärende och när det förväntades att jag skulle få en tid, de visste inte, det var semestertider och ont om tider. Jag ringde och frågade varje dag och fick samma svar. Jag höll på att bli vansinnig, tiden rann igenom mina fingrar och hela sommaren hade spenderats i telefonkö eller i olika
väntrum på sjukhus.
Till slut beslöt jag mig för att gå upp på sjukhuset. Hade först en galen idé om att jag skulle vägra att gå därifrån om jag inte omedelbart fick hjälp. Tyvärr var jag för feg för det, så fort jag kliver in genom dessa sjukhusdörrar och möter dessa vita rockar så känner jag mig så liten och betydelselös.

Väl uppe på sjukhuset fick jag till slut tag på en sjuksköterska som var underbar och pratade med mig en lång stund om min oro, mina tankar och min vilja att få en snabb tid så fort som möjligt. Hon beklagade att det var semestertider och ont om läkare och tider. Började bli så trött på detta svar nu.
Dagen efter hade jag det efterlängtade kuvertet med en läkartid i brevlådan. Nu äntligen tänkte jag, nu äntligen ska mitt lilla helvete snart få börja, ju snarare desto fortare är allt över igen.

Den 18 juli fick jag träffa onkologen. Jag hade tusen frågor, detta var ju mitt första möte med en cancerläkare.
Har sedan dess träffat en hel drös av dem och det är en fråga som jag alltid, alltid ställer om och om igen, för mig den viktigaste frågan av dem alla och det enda som betyder något, mina chanser till liv. - Hur stor är chansen att jag kommer att överleva detta? Får olika svar beroende på vem jag frågar, många vill inte prata om dödsstatistik, men för mig är det
väldigt viktigt.

Jag frågade onkologen när jag skulle få börja min behandling, hon sa att först skulle jag bli kallad till behandlingsavdelningen för ett möte inför behandlingen och kort därefter skulle jag få min första kur. Jag kände hur irritationen steg inom mig, hade trott att det var därför jag var där nu, för att få börja min behandling, förstod inte varför det skulle vara så omständigt och så många "för" möten innan de satte igång med det hela. Jag frågade hur lång tid detta skulle ta. Det visste hon inte, kanske i början av september så semestrarna var slut. Jag kände hur tårarna och ilskan var på väg ut ur mig. Jag försökte behärska mig för att inte bryta ihop.

Tänkte hela tiden på vad kirurgen sagt år mig att det var viktigt att börja min behandling så snart som möjligt, att det skulle vara att riskera mitt liv om jag väntade tills semestrarna var över så att jag kunde plocka ut mina ägg innan man började med cytostatikan. Jag förstod inte hur denna läkare kunde säga att jag skulle behöva vänta så länge, förstod ingenting.
September, det var en evighet bort och tänk hur många cancer celler som skulle kunna sprida sig på den tiden.

Jag bönade och bad om att få börja så snart som möjligt och förklarade hur fruktansvärt jag upplevde denna väntan och ovisshet. Jag vågade inte resa bort eller planera någonting då jag var rädd för att missa en kallelse i brevlådan, mitt liv befann sig i ett vakuum där jag aldrig kunde föreställa mig hur morgondagen skulle komma att bli. Aldrig tidigare har jag behövt
kämpa för mitt liv.

Senare samma dag ringde hon och sa att det fanns en tid om två dagar, ville jag ha den eller vänta ett obestämt antal veckor på att en ny tid skulle bli ledig. Valet var självklart.

27 oktober - Det gällde mitt liv
Jag fick den 14 juli en port inopererad, en så kallad port a cat. Den opererades in en bit under nyckelbenet. Från den går en slang rakt i i halspulsådern.
Den syns som en liten bula under huden. De sätter nål via den så att jag kan få dropp med cytostatika och slipper bli söndersticken i armarna. Preparatet är även väldigt frätande och därför är det bra att det går ut direkt i en stor åder. I början undrade jag vad jag skulle ha den till, gick väl lika bra att sätta nål i armvecket?

Kändes även obehagligt att ha ett främmande material inopererat i kroppen, i början vågade jag inte ens känna på den, trodde den skulle skära sönder huden och ramla ut. Idag är jag glad att det finns där och tänker inte på den. Så fort denna port var inopererad så skulle jag kunna få börja med cytostatikan. Detta skulle ges vid ett annat sjukhus och jag väntade otåligt på att jag skulle bli kallad dit. Jag ville få det avklarat så fort som möjligt, nu gick jag bara och väntade.

Dessutom hade kirurgen sagt att det var av största vikt att jag började så snart som
möjligt och att det var att riskera mitt liv om jag t.ex.. skulle vänta så att jag kunde plocka ut ägg när de öppnat igen efter semestern.
Jag hade fortfarande inte fått någon tid hos onkologen. Det gällde mitt liv.

26 oktober - Kan jag få barn?
Cytostatikan  skulle komma att påverka mina chanser att bli gravid. Jag har fått höra allt från att det kommer att bli svårt till att det kommer vara omöjligt, beroende på vilken läkare jag talat med. På Huddinge sjukhus kunde de hjälpa mig med att ta ut ägg så att jag senare i livet skulle kunna få biologiska barn. Självklart ville jag ha kvar den möjligheten då jag inte
har några barn sedan innan.

En tidig morgon ringde det på min telefon, det var en läkare från Huddinge sjukhus, han talade om för mig att de mottagit remissen men att de tyvärr inte kunde hjälpa mig då de hade semesterstängt och att det var viktigt för mig att börja med cellifterna så fort som möjligt. Vänta tills de var tillbaks från semestern igen var det därför inte tal om.

Ok, tänkte jag om de hade stängt så måste det ju finnas något annat ställe som har öppet, men jag förstod att det var bråttom att hitta ett sådant ställe. Jag ringde upp min läkare för att fråga om hon visste vart jag skulle vända mig, hon visste inte.

Då jag aldrig tidigare varit i en liknande situation så hade jag ingen kunskap om vart jag kunde vända mig, jag började febrilt leta på nätet, ringde runt till olika upplysningar i jakten på någon som kunde ta sig an mitt dilemma. Jag upptäckte ganska snart att det var en enda stor djungel
därute.

Då sjukvården ofta bara har en kort stund avsatt på dagen då de kan ta emot telefonsamtal så var telefonköerna ofta enorma, jag var dessutom upptagen dessa tider på dagen med andra undersökningar, detta ledde till att jag hade väldigt svårt att ringa runt till alla dessa ställen. Jag vill tacka Olle och Karin ur djupet av mitt hjärta för deras enorma engagemang i denna fråga, med deras hjälp tror jag att vi ringde runt till varenda mottagning i hela Sverige. Tack vare er vet jag att jag gjort vad jag kunnat i denna fråga. Cancern var något som jag inte kunde rå på, inte förändra på något sätt, därför kom detta med fertilitet att bli väldigt viktigt för mig, det var något jag kunde påverka, trodde jag, beroende på hur envis jag var i jakten på en öppen klinik. Tyvärr möttes vi av samma svar, vart vi än ringde, semesterstängt. Jag trodde inte det var sant, jag hade varit övertygad om att det skulle finnas någon klinik som hade öppet för akuta fall som mitt.

Bedrövad och förbannad insåg jag att välfärdsstaten Sverige hade gått på semester. Långt senare, när det redan var försent att göra ingreppet fick jag till ett möte med en fertilitetsläkare, av honom fick jag svaret att jag aldrig skulle kunna få några egna barn.
Att min kropp skulle få tillfälliga biverkningar av alla mediciner kunde jag ta, men att min kropp skulle få bestående men som jag för alltid skulle tvingas leva med kändes så fruktansvärt orättvist. Vetskapen om att det inte behövde vara så om jag bara hade blivit sjuk några veckor tidigare, om jag bara upptäckt min knöl lite tidigare var förfärlig. Kommer aldrig att förlåta mig själv eller samhället för att detta fick ske, att jag inte blev
tagen på allvar.

25 oktober - Mörka dagar, mörka tankar
Efter beskedet angående vilken typ av cancer jag hade följde några riktigt mörka dagar med många mörka tankar. Helt plötsligt hade någon talat om för mig att jag snart kunde vara död, att jag  kanske aldrig skulle få bli gammal. något jag aldrig tidigare tänkt på.

Sommaren pågick för fullt utanför, min planerade Kina-resa var inställd, jag försökte vara som vanligt. Men döden fanns hela tiden vid min sida. En mängd undersökningar skulle nu genomföras för att se om man kunde upptäcka några ytterligare metastaser i kroppen sk. fjärrmetastaser. Jag visste att om man hittade några sådana så fanns det inte något hopp kvar för ett friskt liv.

I början tänkte jag mycket på varför jag hade drabbats, hur det kom sig att mina celler börjat dela på sig ohämmat, jag gick igenom mitt liv för att försöka hitta något som jag gjort eller utsatt mig för som kunde har orsakat detta. Kunde inte hitta någonting som jag gjort annorlunda än mina friska vänner.

Det var med en enorm skräck jag väntade på provsvaren, tänk ifall de hittat något mer. Som tur var behövde jag inte vänta så länge på svaren. Provresultaten var bra, de kunde inte hitta något. Jag andades halvt om om halvt ut för även om de inte kunde hitta något så visste jag att detta inte var någon garanti eftersom allt inte syns på dessa röntgen bilder.

23 oktober - Svårt att fokusera
Mitt huvud är fortfarande fullt av bomull och jag har svårt att fokusera mina tankar. Är frustrerande att inte kunna tänka ordenligt och i långa led, jag vill förmedla mina känslor och tankar men mitt huvud är bara fyllt av ingenting och orden bildar inte någon egentlig mening. Kreativiteten är obefintlig.

Känns som att jag befinner mig i en glasbubbla utan tankar och hjärta, utanför pågår livet, precis som vanligt. Kanske är lika bra att jag inte orkar känna så mycket, kanske motverkar det ångesten jag annars kanske skulle känna. Tröttheten tar död på mig och det är oerhört tråkigt att inte orka göra något vettigt av min tid mer än att stirra upp i taket i sällskap med en hjärna som ekar tomt. Varje litet telefonsamtal, varje litet sms, varje mail blir viktigt även om jag inte alltid orkar prata eller svara.

Är riktigt, riktigt utled på detta nu och längtar så det värker efter den dag då min enerigi återvänder och jag återigen kan springa och använda min kropp till det som den är gjord för.
Vet dock att det kommer att bli bättre nu i veckan, tar bara längre och längre tid att återhämta sig efter varje cellgiftsbehandling, egentligen heter det ju cytostatika. Många ogillar att man kallar det gifter, men ofta känns dess enda rätta namn, då det verkligen är gift, jag är en vandrande gifttunna. Känns som att jag stinker kemikalier och varje symtomhämmnade  medicin ger andra otrevliga biverkningar. Pencillinet bränner upp min magen. Nästa vecka kommer allt att vara mycket bättre.

Tant Ara, vi kommer klara detta och fira ordenligt när sista dosen är gjord, tänk att vi ändå klarat av merparten av det hela, tänk vilken skärseld vi än så länge lyckats ta oss igenom.
Anna, vilken underbar söt liten hund du har. Tack för dina ord. Jag hoppas att du mår ok och att du orkar kämpa vidare. Visst är det som du säger att vi all får olika lotter, jag försöker hela tiden tänka att det faktiskt kunde ha varit värre och försöker uppskatta det jag har istället för det jag inte har. Visst låter det kliché...
Anneli, ska bli underbart att se dig igen, var så länge sedan

20 oktober - Svårt att andas
Idag vaknade jag av att jag hade svårt att andas. Jag hade blod i hela ansiktet och stora delar av sängen var färgad röd. Antar att mina slemhinnor börjar bli helt utarmade. Har försökt få i mig lite mat idag vilket har bestått av salta pinnar och mjölk. Det är idag lite bättre än igår.
Tillbaks till sommaren och återbesöket efter operationen.

Det var torsdag förmiddag, återigen befann jag mig i ett väntrum. Kände igen en del av ansiktena på patienter som hade operats
samtidigt som mig. Det var en strid ström, vissa kom ut från doktorn med glada ansikten medan vissa var förvridna i tårar. Jag undrade hur mitt ansikte skulle komma att se ut.

Jag hade under veckan som gått läst på om sjukdomen. Snart skulle jag få komma in till doktorn och höra min dom. Mitt namn ropades upp och på darrande ben gick jag in
i det kala rummet där kirurgen tog emot mig. Det första jag minns att hon sa var att mina lymfkörtlar inte hade varit friska som de först hade trott.

De hade plockat ut 8 stycken av dem kunde de se att 2 var smittade. Jag förstod genast att detta gjorde att min prognos såg mycket sämre ut. Vidare fick jag veta att cancern tillhörde den aggressiva typen. Man brukar göra en gradering mellan I-III, min tillhörde den sistnämnda vilket är den mest snabbväxande. Min tumör var dessutom inte hormonberoende vilket jag innan hade varit säker på att den skulle vara. Det som är bra med hormonberoende tumörer är att de till dessa finns många fler mediciner att ta till i kriget mot cancern. Jag trodde att golvet skulle vika sig under mig, hoppet var på väg att lämna mig. Fanns det något som pekade i positiv riktning? Tröstande sa hon att hon sett patienter där det sett värre ut som blivit friska. Plöttsligt blev jag medveten om min egna dödlighet, livet var inte längre något jag kunde ta för givet, det är här och nu. Precis som det egentligen är för alla människor. Alla vet vi att vi en dag ska dö, vi vet kanske bara inte när och hur.

Jag frågade hur min prognos såg ut rent statistiskt, hon svarade mig att jag inte tillhörde dem som låg i topp. Det svartnade för ögonen för mig men jag försökte hela tiden behålla mitt lugn.
Det hade beslutats att jag skulle få cytostatika, en kur vid 6 tillfällen var 3dje vecka. När det var klart skulle jag slutligen strålas.

Jag förstod inte hur den lilla, lilla knöl som jag upptäckt kunde vara så ond och göra min kropp så stor skada. Kirurgen hade skickat en remiss till huddinge sjukhus där jag kunde få hjälp med att plocka ut och frysa ner mina ägg eftersom cytostatikan kunde göra mig steril.
Det var en mängds undersökningar som nu skulle göras för att ta reda på om cancern hunnit bilda metastaser i min övriga kropp. Hade den gjort det var jag med dagens mediciner redan dömd till obotlighet, dömd till döden.
Mitt ansikte tillhörde inte de glada.

18 oktober - Bearbetar gifterna
Kroppen arbetar för fullt med att bearbeta gifterna som jag fick i måndags. Svettas, fryser och mår illa och känner mig väldigt vek.
Visste ni föresten att de flesta cytostatika kommer ifrån växtriket. Jag får tre olika påsar varje gång och en av dem kommer från idégran. Förstår inte hur man kommer på att just detta kan vara bra mot tumörer.
Orkar därför inte skriva så mycket då hjärnan och fingrarna inte riktigt hänger med som de ska och därför bara blir till obegripliga tecken. Men jag återkommer snart igen.

17 oktober - Mår inte bra
Hej på er alla där ute, skriver bara några korta rader idag då jag inte mår alltför bra. Fick som sagt behandling idag så nu ligger jag hemma och badar en sekunden i svett för att i nästa ha en enorm frossa. Imorgon vet jag att det kommer vara ännu värre. Återkommer så snart jag kan och berättar om hur det gick på återbesöket efter operationen.

16 oktober - En veckas helvete
Söndag kväll, kvällen innan en veckas helvete. I morgon är det dags för den 5:e cytostatika behandlingen. Jag har i kväll avnjutit en sista måltid på cirka 2 veckor. Första veckan mår jag så illa att jag inget kan äta och vecka efter då jag ändå är lite hungrig så smakar det mesta jag äter tvål. För er som inte vet så får jag en injektion med dessa var 3:dje vecka. Kroppen behöver de dagar som är emellan för att återhämta sig så att den inte tar för mycket stryk.

Mitt liv är nu uppdelat i 3 veckors perioder, första veckan är livet en näst intill en outhärdlig plåga, det som håller mig levande är att jag vet att det går över. De andra 2 veckorna mår jag ok, men är otroligt trött och går omkring med konstant huvudvärk, livet är då ändå värt att överleva och jag kan återigen uppskatta omvärlden och mig själv igen.
Jag ser verkligen inte fram emot veckan som kommer. Önskade att jag kunde sova bort hela veckan och vakna när det värsta är över. Dessvärre så kan jag inte sova alls dessa dagar, kroppen jobbar för högvarv och kan inte slappna av alls för sömn. Ligger i sängen stilla, stilla för att eliminera minsta rörelse då rörelse ökar på illamåendet.

Dessa dagar varar i evigheter, varje minut, varje sekund är en plåga. Tiden står så stilla när jag inget orkar göra för att fördriva den. Men så plötsligt så vänder det och kroppen återhämtar sig så gott det går. Jag brukar oftast läggas in på sjuhuset de första dagarna men denna gång ska jag försöka vara hemma och jag hoppas att det kommer att gå bra.  Vissa gången har jag spytt så mycket att de måste ge mig vätska och mediciner
intravenöst.

Vill ligga och kasta upp och svettas i min egna säng. Hade högt flygande planer innan jag började med dessa behandlingar angående vad jag skulle orka med men fick ganska snabbt försöka sänka min krav på mig själv, vilket var väldigt svårt.

Minns när jag hade genomlidit hälften av alla cellgiftsbehandlingar, vilken otrolig seger och lättnad att äntligen kunna börja räka nedåt igen. Det fysiska är dock ingenting i jämförelse med det psykiska. Min läkare sa jobbiga så kunde det räcka med 4 i värsta fall. Min reaktion var snarare, ge mig 100 till så att man med säkerhet dödar de djävla cellerna som tagit
min arma kropp i besittning.

13 oktober - Smärtan börjar släppa
Dagarna gick och smärtan släppte gradvis. Efter några dagar kunde jag ta mig upp ur sängen på egen hand. Jag drog mig för att titta efter hur såret egentligen såg ut, det kändes som
att det var enormt. En dag bestämde jag mig för att ta bort förbandet och se efter exakt hur sargad och lemlästad jag hade blivit. Jag var beredd på det värsta. Sakta och bävande drog jag bort förbandet. I spegeln såg jag lite blåmärken men inget stort ärr, sökte med blicken och hittade till slut ett litet blygsamt ärr vid armhålan.
- Var det allt, frågade jag mig själv?

Så ont som jag hade haft så förväntade jag mig ett enormt stort sår som jag kunde få empati för från min omgivning så fort jag visade upp det. Nu när jag träffar på doktorer och sjukssköterskor för diverse undersökningar så tittar de alltid undrande på mig och frågar var jag är opererad någonstans. Det syns ingenting av operationen förutom om jag lyfter på armen, då uppenbara sig ett litet ärr som inte alls står i proportion till vad jag fått genomlida. Jag är med andra ord väldigt nöjd med kirurgens arbete.

Dagarna efter operationen började jag febrilt söka information om bröstcancer, läste allt jag kom över. Ville veta precis allt om sjukdomen, läste, läste och läste mina ögon trötta och grusiga. Vet inte om jag blev så mycket klokare, blev mest uppskrämd.
Sakta gick det upp för mig tvärtemot vad jag trott tidigare att min unga ålder endast låg mig i fatet. Överlevnadsstatistiken såg mycket sämre ut för oss. Jag började bli rädd, men försökte hela tiden att minnas sjuksköterskans ord om att den inte spridit sig och att det var ett jätte
bra tecken.

12 oktober – Uppvaknandet
Vet inte hur lång tid jag spenderade på uppvaktningssalen, har ganska dimmiga minnen därifrån. Människor skrek ut sin smärta runtomkring mig omformulerade till olika siffror mellan 1-10.

När de tyckte att jag vaknat till tillräckligt blev jag uppkörd till salen där jag skulle få sova över natten.
Återigen fick jag höra att jag hade tur, mina lymfkörtlar hade sett friska ut, man hade plockat ut 8-10 stycken. De skulle dock analyseras vidare, slutgiltigt besked skulle jag inte få förns vid återbesöket.
Jag förstod att utsikterna för att slippa cellgifter såg bättre ut om körtlarna var friska.
Åh, vad jag hopads att de inte skulle hitta något vid analysen, sköterskan försäkrade mig om att den första analysen brukade stämma och att jag inte behövde oroa mig.
Jag andades ut samtidgt som en liten röst inom mig inte kunde låta bli att ängslas.
Längre fram skulle jag bli varse att turen fortfarande inte stod på min sida.

Fick besök av familj och min kära väninna, dimmig och groggy berättade jag om min fasansfyllda upplevelse av själva operationssalen och hur de hade spännt fast mig på korset.
Det var skönt att de var där.

Dagen efter skulle jag få åka hem, vakande av ett enormt illamående som inte ville ge med sig. De andra damerna på mitt rum mådde prima och kvittrade glatt över hur pigga det kände sig.
Kände mig så liten och dum, det skulle ju vara jag som kände mig pigg, jag var ju ung, min kropp borde återhämtat sig snabbt, istället låg jag i sängen och kved.
Innan vi blev utskrivna var det ett möte med sjukgymnasten, hon beskrev olika övningar som vi kunde göra för att minska kommande besvär i armen. Hon talade även om för oss att vi skulle vara försiktiga med stavgången, stickningen, strykning av kläder osv. Jag såg mig omkring i rummet på de andra och underade återigen hur jag hamnat där, jag varken stickar, stryker eller går stavgång.

Väl hemma kom smärtan. Hade över en natt förvandlats, från att ha varit en stark, självständig tjej som klarar allt själv till en ynklig liten trasa helt beroende av min sambo. Det var en helt ny och otrevlig upplevelse. Att komma upp ur sängen var ett projekt utan dess like, när jag väl kommit upp vågade jag varken lägga mig eller sätta mig då jag visste hur svårt och hur fruktansvärt ont det gjorde att resa sig igen.
Tur att jag vid den tidpunkten fortfarande hade kvar mina magmuskler som numera dessvärre endast är ett minne blott. Kändes som att jag hade en fotboll under armen.
Gång på gång tänkte jag på de människor som frivilligt lägger sig under skönhetens kniv, hur vågar de? Att en så liten operation kunde göra mig så liten och miserabel

11 oktober - Dags för operation
Ja, så var det dags för operationen, operationen som i bästa fall skulle
kunna göra mig frisk.
07.45 var jag på plats på sjukhuset. Jag hade haft svårt att sova på natten. En del av bröstet skulle opereras bort samt portvaktskörteln som senare skulle analyseras för att se om de djävulska cancercellerna spridit sig vidare i min kropp. Sprdiningen från tumören sker enligt ett visst mönster där en lymfkörtel drabbas först, om denna är frisk vet man med ganska hög säkerhet att övriga lyfkörtlar i armhålan är friska.

Min sambo följde mig till sjukhuset men pga av hygeiniska skäl fick han snart lämna mig ensam på salen där jag låg i väntan på att det skulle bli min tur att opereras.
Jag delade sal med två andra kvinnor, alla på avdelningen var så mycket äldre än mig och jag kände mig så ensam, så annorlunda. En sjuksköterska kom in och gav mig smärstillande tabletter. Hon sa att jag hade tur, jag var först i kö in till operationen. Tur tänkte jag, inte hade
jag haft så mycket tur den sista tiden...

Kirurgen som skulle operera mig kom och ritade ut med tushpenna på mitt bröst var tumören satt någonstans. Hon undersökte min armhåla och sa plötsligt att hon upplevde att de var något förstorade och att jag nog skulle få lov att ta bort fler än den enda körtel som var planerat.
Hon hastade iväg.
Paniken och skräcken steg inom mig, vad menade hon? Satt det fler tumörer i min armhåla, hade cancern spridit sig, var hela min kropp fylld av cancer? Allt hade ju sett så bra ut, jag skulle bara opereras, strålas och sedan skulle allt vara som vanligt, var det inte så längre?
Skrev ett desperat sms till min sambo innan jag jag blev hämtad till operationssalen.

Minns hur jag vandrade i korridoren, korridoren som ledde till den sal där jag skulle operas. På bägge sidor av passagen låg operationssalarna på rad. Nyfiken och morbid som jag är kunde jag inte låta bli att se in genom de små, små fönster som hörde till dessa salar. Alla dessa öden som låg där på opertionsbordet. Har aldrig tidigare blivit opererad, min enda erfarnhet av operationssalar har varit de jag sett Tv.

Väl framme vid "min" sal tog jag två steg tillbaka, med ren fasa betraktade jag den enorma operationssalen. I mitten av salen såg jag ett litet, smalt bord där jag antog att min kropp skulle ligga. Bordet såg mer ut som ett skräckinjagande kors ovanför hängde en gigantisk lampa.Kände mig mer som en dödsdömd fånge som nu skulle få mitt straff. Vad var det för surrealistisk värld jag hamnat i?

Jag blev tillsagd att lägga mig på bordet, försökte frenetiskt leta efter min kirurgs ansikte utan framgång. Iaktog misstänkstsamt allt som skedde runt omkring mig. De spännde fast mina ben och armar, försökte att svälja paniken. Nu hade jag inte längre en egen vilja, snart skulle jag bara vara en kropp, en arbetsplats.
Kunde inte glömma tanken på mina lymfkörtlar.Narkosläkaren gav injicerade föröskte injicera in lugn i mina vener. Snart var det dags för narkosen, jag frågade gång på gång om jag kunde vakna mitt i? Jag svor för mig själv att jag inte skulle somna i första taget, sakta tynade jag bort. Innan operationen hade jag blivit tillsagd att när jag vaknade gradera min smärta från 1-10, 10 var så ont att man knappt stod ut.

Vaknade sakta till liv, ett dimmigt liv. Min första tanke var mina lymfkörtlar, min första fråga var hur de hade sett ut, var de friska? Sjuksköterskan på uppvakningssalen kunde inte svara på detta.Runtomkring mig hörde jag röster, röster fyllda av smärta. Jag kände ingen smärta.

9 oktober
Det var 11 dagar mellan första besöket med kirurgen och själva operationen och det var först efter operationen som jag skulle få svar på hur pass allvarligt det var.
Dagarna gick väldigt långsamt, jag försökte njuta av det vackra vädret och de dagar jag hade kvar i "friskhet".

Jag var inte särkilt orolig över själva operationen, jag skulle sövas och det kändes som att det var ett relativt enkelt ingrepp.
Midsommarhelgen innan operationen firades med nära vänner.

Jag hade i tanken svårt att förhålla mig till den närmaste framtiden, hur skulle sommaren bli, hur skulle hösten bli...? Skulle jag endast behöva operation och strålning och därmed vara frisk i slutet av sommaren eller skulle jag vara sjuk hela hösten. Det var svårt att göra upp några planer, jag som i vanliga fall alltid planerar och alltid har reservplaner om det inte skulle gå som jag planerat  så att jag slipper bli besviken. Denna gång kunde jag inte göra upp några planer, jag inte visste vad det var jag slogs emot. Slogs jag för mitt liv?

På söndagkvällen innan operationen tvättade jag mig nogrannt och la mig i rena sängkläder, allt enligt instruktionerna. Dagen efter skulle jag infinna mig 07.45 på sjukhuset.

7 oktober – Besöket innan operation
En knapp vecka efter mitt provsvar från City Akuten den15 juni var det dags för mig att träffa kirurgen på St Görans sjukhus där jag skulle bli opererad.
Dagarna hade förflutit relativt ok och jag var beredd på att jag skulle få genom en krävande behandling med cytostatika såsom läkaren på City Akuten hade förvarnat mig om.
Jobbade på som vanligt och var vid ganska gott mod och tänkte att jag var ung och stark. Min fysik och kondition hade denna vår varit bättre än någonsin och jag trodde att jag därför skulle klara av behandlingarna bättre än vad en äldre person skulle ha gjort. Jag var även bombsäker på att min prognos och överlevnad skulle vara väldigt god, också det p.ga. att jag var ung. Vet inte var jag fick det ifrån, men eftersom jag visste väldigt lite om cancer så trodde jag väl att den följde samma förlopp som exempelvis influensan dvs. den kan vara farlig för de som inte har god fysik och för de som är äldre.
Kort sagt jag var väldigt lugn, kanske för lugn, hade jag verkligen reagerat eller föträngde jag bara det hemska? Det var så svårt att förstå att jag var sjuk.

Väl där fick jag beskedet att jag hade fått en tid för operation efter midsommar, jag tyckte att det var en evighet dit och hade helst blivit opererad på en gång.
Kirurgen förklarade för mig att de skulle ta bort en tårbit från mitt bröst och portvaktskörteln vid armhålan för att se om även lymfkörtlarna blivit smittade. Om cancern spridit sig är det vanligast att den tar den vägen.
Innan operationen skulle kontrastvätska sprutas in i mitt bröst och via vätskan se vilken av lymfkörtlarna som är "portvakten". Att bara operera bort portvakten skulle innebära att risken för tex. lymfödem i armen skulle minska.

När jag frågade om cytostatika skulle komma att bli aktuellt så svarade kirurgen att så behövde det alls inte bli och att jag förmodligen kunde vara "frisk" om några veckor, däremot så var det helt säkert att jag skulle strålas.
Kände mig lite snopen när jag gick därifrån då jag hade gått och förberett mig på att det skulle bli de helvetiska cellgifterna och att jag skulle bli väldigt, väldigt sjuk. Nu hade det låtit som att detta inte alls var särkskilt farligt utan mer som att jag drabbats av en allvarligare förkylning. Jag skämdes nästan för att jag skrämt upp mina nära och kära med det besked som den förste läkaren gett mig. Kände mig förvirrad men samtidgt lugn.

6 oktober - Återbesöket
Dagen efter var jag återigen tillbaks på City Akuten. Tankarna forsade omkring i hjärnan på mig. Denna gång var min sambo med mig i väntrummet. När doktorn kom och ropade
upp mitt namn bad jag min sambo att stanna kvar i väntrummet men när doktorn trots mina protester vinkade in honom i hans rum vek sig benen under mig, jag förstod attt det inte var några bra besked jag skulle få därinne.

I en dimma hörde jag hur doktorn förklarade för mig att det tyvärr hade visat sig att de hittat cancerceller i min knöl. Hörde jag verkligen rätt?  Han skulle ju säga att det var en svullen lymfkörtel eller en ofarlig cysta inte cancer, det var ju det han skulle säga att det INTE var.

Han hade redan bokat in mig på ett möte med en kirurg som skulle operera mig. Han berättade sakligt och lugnt vad det var jag hade framför mig. Han sa att jag skulle vara beredd på ett tufft år och att det var vanligt med cellgifter för unga människor då deras cancer ofta är aggressiv. Vidare sa han att behandlingarna kunde medföra sterilitet och att jag skulle
tala om för behandlande läkare om jag ville kunna få egna barn i framtiden då kunde man göra en äggplockning innan påbörjad cytostatika behandling.
Flera gånger sa han att detta inte betydde slutet och att de allra flesta blir friska. Min första fråga var om jag om jag kunde åka på min planerade resa till Kina en månad  senare. Det tyckte han inte.

Jag åkte hem, tårarna rann på både mig och min sambo, jag slängde ut honom, ville vara ensam, ensam för att tänka, ensam för att gråta ut all den sorg,  ilska och rädsla som jag kände. Hur kunde livet ta en sådan plötslig vändning? Hur kunde jag ha en allvarlig sjukdom då jag inte kände mig det minsta sjuk.
Telefonen ringde och ringde hela kvällen, alla ville veta hur det gått, hade varit så öppen med att jag skulle gå till doktorn då jag inte trodde att det var något som de skulle hitta.
Jag orkade inte svara

5 oktober - Det gjorde ju inte ont
Om det inte varit för det utrymme i massmedia som bröstcancer fått så hade jag förmodligen inte ens vetat vad det var för något, att det var en sjukdom som existerade och att ett tecken på sjukdomen kan vara en knöl i bröstet.
Ingen i min släkt eller närhet har haft cancer så min kunskap om själva sjukdomen var tidigare oerhört låg. Ett pinsamt exempel på detta är att jag alltid trott att man tappar håret av cancern och inte av cellgifterna som det är i verkligheten.

Jag gick omkring med min knöl i flera veckor i tron om att den skulle försvinna av sig själv, den gjorde ju inte ont hur skulle det då kunna vara något som var farligt? Jag klämde och kände på den, den kändes tydligt under huden som en liten hård kula.
Jag ringde runt till lite olika vårdinrättningar, alla sa samma sak att jag inte behövde oroa mig då jag var så ung och det var ju precis vad jag trodde också.

Jag har aldrig varit särkilt hypokondrisk av mig och går praktiskt taget aldrig till doktorn, när jag till slut bestämde mig för att söka för min knöl så visste jag knappt vart jag skulle vända mig. Någonstans hade jag läst att cancerknölar oftast aldrig gör ont vilket gjorde att jag beslutade mig för att kolla upp min knöl trots allt. Jag tänkte att OM detta nu skulle vara något så skulle jag aldrig komma att förlåta mig själv att jag inte gick med den.

Jag letade runt lite på nätet och förstod att om jag gick till vårdcentralen så var det enda de kunde göra att känna på min knöl för att sedan ge mig en remiss till ett ställe som kunde utföra en utförligare undersökning. Det kändes som att det skulle ta för lång tid, jag ville ha ett snabbt svar så att jag kunde lägga det hela bakom mig. Efter lite letande så hittade jag Cityakuten, de utförde alla undersökningar vid ett och samma tillfälle och med svar samma dag, kan det bli bättre? Jag ringde och beställde tid.

Väl på Cityakuten kände jag mig oerhört löjlig och liten, kände mig som en hypokondrisk tjej som tog upp deras dyrbara tid, självfallet hade jag inte cancer jag hade redan kollat upp hur risken rent statistiskt såg ut, att jag, en tjej på 29 år utan cancer i släkten skulle drabbas. Tanken var nästan skrattretande.

Jag började med att gå in till doktorn som kände igenom mina bröst, han kände på knölen och höll med om att den kändes tydligt men han sa lugnade att det är säkert inget farligt.
Efter det var det dags för mammografi och ultraljud, kände mig hela tiden naken och liten. Mammografin var lite obehaglig då bröstet skulle klämmas fast i någon form av press.
Väntrummen var fyllda av kvinnor, alla mycket äldre än mig och det kändes som att de stirrade på mig och undrade vad i hela friden jag gjorde där.

Förmodligen bara mina egna tankar som överfördes på dessa ansikten. När jag såg nålen de skulle utföra biopsin med ryggade jag skräckslaget tillbaka, den såg ju inte direkt ut som de fina små nålar som man brukar ta blodprov med. Konstigt nog gjorde det inte särkilt ont när de vevade runt med nålen i min knöl i jakt på celler.

Nu var det någon timmes väntetid på att få svar. Några dagar innan hade jag bokat en resa till Kina, skulle resa med två kompisar i början av juni och vara borta i drygt en månad. Jag passade på att gå upp till City Akutens vaccinationsavdelning för att fråga om eventuella vacciner inför resan.

Väl tillbaka på bröstmottagingen så fick jag träffa doktorn igen. Han talade om för mig att mina prover pekade åt olika håll och att han inte kunde ge några besked. Jag förstod inte riktigt vad han sa och försökte gång på gång fråga vad han egentligen menade, var det något som visade att det kunde vara cancer? Han svarade undvikande återigen att de måste titta närmare på mina prover. Jag fick en återbesöks tid till dagen efter. Snopet gick jag därifrån.

Senare på kvällen gick jag på en fotoutsällning som elever på en fotoskola
anordnade. En av eleverna hade följt sin syster som drabbats av cancer, hon
dog.

4 oktober - Att tappa håret
Inför första klass tvingande mamma mig att klippa av mig mitt långa hår, i skolan trodde de att jag var en pojke jag svor på att aldrig någonsin mer ha kort hår igen.

Mitt långa, tjocka bruna böljande hår är ett minne blott. Kvar en vit kal hjässa med några få millimeter långa hårtsrån lite här och var. Jag ser på bilder av mig själv tagna nu och för några veckor sedan, mycket har hänt på dessa veckor, på utsidan och framförallt på insidan. Mina
livsvillkor och drömmar har drastiskt ändrats. Min enda önskan är att få leva.

Att tappa håret var en stor grej för mig, en stor vånda, en klump i magen som bara växte sig större. Att se sjuk ut, att alla skulle se mig som sjuk även de dagar jag mådde okej.
Innan hela cirkusen satte igån sa jag til mig själv, fick jag välja bort en enda övergående biverkning skulle det vara att få behålla håret. Skäms nästan för attt säga det, jag låter så löjligt fåfängd.

Dagarna efter min första cellgiftsbehandling kände och drog jag ständigt i mitt hår, men det satt där det satt. På morgonen när jag vaknade var det första jag gjorde att känna efter om det fortfarande satt kvar, mitt älskade hår.
Satt och fikade i solen med några vänner och drog som vanligt i mina lockar, plötsligt satt jag med en tuss i handen, blodet i mig rusade runt, fan nu händer det, nu sker det oundvikliga. skyndade mig hem med gråten i halsen rädd att hela håret helt plötsligt skulle falla ner på trottoaren och kvar skulle jag stå naken och uttittad. Detta hände inte.

Dagen efter bokade jag tid hos frisören och sa till tjejen att klippa det kort, hon fick klippa hur hon ville. Hon såg frågande på mig och jag svarade snabbt att jag ändå snart skulle förlora allt. Hon frågade mig om jag hade bröstcancer, hon hade läst att Kylie Minouge led av detta.
Efter en knapp timma gick jag därifrån i en ny kort frisyr som faktiskt passade mig väldigt bra.
Min enda önskning var nu att jag skulle få ha kvar det hår som var kvar till min 30 års fest som skulle gå av stapeln 14 dagar senare. Raset blev värre och värre i takt med att dagarna gick, det var hår i sängen, hår på mina kläder, hår på golvet. In i det längsta höll jag kvar i
min en gång så vackra kalufs.

Bad till slut sambo om hjälp att raka av mig allt. Först gjorde vi det under skratt och lek, prövade olika frisyrer och rakade olika mönster i huvudet. Jag såg på golvet på allt hår som låg omkring mig och tittade mig sedan i spegeln, tårarna började spruta och ilskan, sorgen kokade inom mig och jag skällde, grät, skrek på min stackars sambo. "Varför i helvete rakade du det så jävla kort" Jag rusade in i duschen, grät mig sönder och samman över mitt hår, mitt nya liv och den fuktansvärda ovissheten. Till slut bet jag mig själv i knogarna, tog mig samman satte på en sjal på huvudet och gick ut i sommarvärmen.

Det tog några timmar, kanske en dag, minns inte riktigt men tyckte till slut att det var skönt när det väl föll, när det väl var avrakat, jag visste ju att dagen ändå skulle komma. Det var inte så farligt, nu några månader senare som kal så tänker jag knappt på det. Peruken ligger ouppackad i sin kartong, använder sjalar på huvudet. När jag ser mig själv i spegeln tänker
jag knappt på att jag inte har något hår, jag känner igen mig själv, jag finns där kanske mer än någonsin. Jag börjar inte gråta så fort jag ser mig själv utan huvudbonad vilket jag först trodde att jag skulle göra. Visst kan jag slänga längtansfulla blickar när jag ser kvinnor med vackert hår på stan, men det gjorde jag ju även när jag hade hår, när jag såg kvinnor i snygga frisyrer.

Numera är jag mer orolig för de stackars små hårstrån som fortfarande sitter kvar, varför faller inte dessa, om dessa inte faller så kanske cellgiftrena inte verkar på alla cancerceller heller, ve och fasa!!

2 oktober - kunde knappt tro att det var sant
Cancer, kan knappt tro att det är sant, att jag drabbats av denna fruktansvärda sjukdom. Trots att en skallig, trött kvinna tittar tillbaks på mig i spegeln så har jag fortfarande svårt att förstå. Tror fortfarande någonstans att det blivit något fel, att läkarna kanske blandat ihop mina prover med någon annans. För hur skulle jag kunna ha cancer, jag som alltid har varit frisk som en nötkärna, cancer är väl något gamla människor får? Känns som att det statiskiskt sätt hade varit troligare om jag vunnit på lotto än att få cancer.

Det kändes som att mitt liv nyss börjat, att det äntligen stabiliserat sig. Hade stadig inkomst, äntligen fått en egen lägenhet efter att i år flyttat runt i 2:a hand och studentlägenheter och hade dessutom flyttat ihop med min pojkvän. Jag var 29 år gammal.
I samband med en förkylning i våras kände jag en knöl mellan armhålan och bröstet, trodde det var en svullen lymfkörtel, började skämta med min omgivning att det var en cancerknöl och att jag snart skulle dö, trodde för mitt liv inte att det var någonting. Eftersom jag ändå till slut sökte vård så undrar jag om jag inte någonstans i mitt undermedvetna anade någonting
annat.

När läkaren till slut gav mig besked så brast alla mina barriärer och jag bara grät och grät, jag som aldrig brukar gråta. Mitt liv och mina livsvillkor rann plöttsligt ifrån mig, plöttsligt var jag inte längre odödlig. Hur många år till skulle jag få i livet? Eller skulle jag tillhöra
de lyckligt lottade som överlever?Jag hade så många planer inför sommaren och hösten men mitt liv tog en tväromvändning. Nu är min vardag något helt annat än vad jag tänkt mig.

Är nu mitt uppe i mina cellgiftsbehandlingar, det är tufft men man är så mycket starkare än vad man tror, låter som en dålig klyscha men det är sant. Det är konstigt hur anpassningsbar man är. Om någon sagt åt mig för ett år sedan att jag skulle gå igenom detta helvete så hade min bild av det hela varit att jag skulle klappa ihop totalt, bli deprimerad, förlora livslusten och leva med en konstant dödsångest varje sekund.

Så är det inte, mina drömmar och mål har bara förändrats en hel del. Jag är otroligt glad och tacksam för varje dag som jag får uppleva och må relativt ok, något som jag tidigare tog för givet. Jag är lycklig för varje dag där jag orkar göra något som jag tycker om. Det enda jag nu vill är att få leva, leva tills jag blir gammal, tills det är tid för mig att dö, tills jag hunnit leva mitt liv klart.