– Jag var som en bitter, nedstängd robot. 

Så beskriver Joakim, 23, sitt eget tillstånd i slutet av gymnasietiden – innan han till sist sökte hjälp hos Stadsmissionens terapicenter för unga och började förstå varför han mådde dåligt.

Joakim hade en tuff uppväxt. Föräldrarna skildes när han var fem, och när han var tio dog hans mamma i cancer.

– Hela min värld rasade samman. För att min mamma dog, det kan var och en förstå. Men också för att jag insåg att jag skulle bo med honom.

Med ”honom” menar Joakim sin pappa. 

Han som var kramgo och känslosam, men som också slog honom ibland när han druckit. Och det gjorde han allt oftare.

– Kvällen efter mammas död grät jag ut, medan han satt i köket och drack. Det var sista gången på väldigt länge som jag grät. Sedan var det bara att bita ihop, för jag var förberedd på vad som skulle komma.

Det var däremot inte samhället. För den hjälp som Joakim fick var obefintlig.

– Jag, som hade förlorat min mor, skulle bara rycka på axlarna och återgå till skolan. Medan min farsa, som hade skilt sig från henne fem år tidigare, fick piller och psykologbesök. Så han satt hemma och söp och åt tabletter. Han var som ett litet barn, jag skulle vara vuxen.

Pappan spelade dessutom på hästar, vilket gjorde att han ständigt behövde pengar och samlade på sig skulder. I bland ”lånade” han pengar som Joakim jobbat ihop genom att dela ut tidningar, ibland tog han hand om julklappspengar som sonen fått av släktingar.

Situationen blev värre och värre, och i 14-årsåldern hade Joakim fått nog. 

Han slutade ljuga för omgivningen som han dittills gjort för att skydda sin pappa.

Det beslutades att han skulle flytta och bo hos sin moster och morbror i stället.

Med ett tryggt hem ljusnade livssituationen, det fungerade bättre i skolan och Joakim fick fina betyg. Under en period höll han på med graffiti och morbrodern blev rasande när han hittade några sprejburkar i hans rum.

– Vi tog ett snack på balkongen – och plötsligt började jag gråta. Det bara rann och jag fattade inte varför. Efteråt förstår jag att det var för att jag var väldigt glad. För då fick jag reda på att han brydde sig. Det var något jag inte varit med om tidigare.

Men något var snett. På nätterna låg Joakim vaken.

– Jag mådde helt enkelt dåligt. Jag vaknade upp på nätterna och hade otroligt mycket känslor instängda, det gjorde ont inombords.

Han fick höra talas om Stadsmissionens terapicenter och började träffa en terapeut regelbundet.

– Vi började från början med att nysta upp allting. Det var ingen där som tyckte synd om mig, de behandlade mig med respekt och det var viktigt för mig. Det var lättare att öppna upp sig.

I dag bor Joakim i en egen lägenhet i Tensta och pluggar statsvetenskap på Stockholms universitet. Han tränar fem dagar i veckan, och börjar få struktur på livet.

– I dag mår jag egentligen bättre än jag någonsin gjort tidigare. Särskilt när solen lyser.

Pappan träffar han sporadiskt.

– Det som har hänt har hänt, det säger jag till honom när vi träffas. Jag är inte arg på honom längre. 

ENHETSCHEFEN LARMAR: BEHOVET ÄR ENORMT

SÅ KAN DU HJÄLPA