Camilla satt i fotbad när Johanna ringde första gången. Då pratade de i en och en halv timme. Precis som de gör i dag. Intensivt, mellan tårar, med underfundig humor och ofta i munnen på varandra.

Det första samtalet var i maj förra året. Då hade Johanna Heidenborg levt med sin diagnos i några månader. Hon ringde Cancerfonden för att få någon att prata med som var i samma situation och de tipsade om Camilla Magnusson. Sedan dess har vänskapen varit självklar.
– Det känns som om vi känt varandra hela livet. Jag skulle inte vilja vara utan henne i dag, säger Johanna.

Stödet de ger varandra är enormt. Med varandra behöver de aldrig förklara.
– Om jag bara gråter eller behöver skrika rätt ut så vet Johanna varför, säger Camilla.
Redan första dagen de gick på stan tillsammans visade sig Johanna utan  peruk och sjal för Camilla. Bara för att hon visste att Camilla visste hur det kändes.
– Jag hade bara visat mig utan något på huvudet för mina allra närmaste. Jag kände mig så oerhört utsatt utan hår. Men med Camilla var det självklart direkt.

De tycker båda det är skönt att prata med någon annan som har det gått igenom samma sak. Det handlar inte om att andra vänner är sämre. Men den som inte själv varit sjuk kan inte riktigt greppa.
– Med våra andra kompisar, hur bra de än försöker stötta, vet man att när man skiljs åt kan de gå hem till sig och sitt liv utan cancer.
– Det går inte att förstå den oro vi känner för att bli sjuka igen, en oro vi kommer att få leva med resten av livet. Blir man förkyld tror man att det är cancer.

Att ha en vän som verkligen förstår blir också en avlastning för familjen, även om de inte bett om det.
– Min sambo har sagt att jag får prata precis hur mycket jag vill om min sjukdom. Men ibland blir man rädd att prata sönder sina relationer. Vi två kan aldrig prata sönder varandra, säger Camilla.  

Genom varandra har de också fått känna på hur det är att stå vid sidan av när någon man bryr sig om är sjuk. En period fick Camilla väldigt ont i ryggen och läkarna skickade henne genast till skelettröntgen för att se om det fanns några metastaser. Och som alltid när man väntar på den här typen av besked blev väntan lång.  

I dag är det Johanna som gråter vid minnet.
– Det var lika jobbigt som att själv vänta på besked. Jag kunde inte tänka på något annat. Tack och lov var det inte cancer.

Psykologen: Även praktiskt stöd viktigt

Att det är fruktansvärt att få en cancerdiagnos kan de flesta förstå. Ändå står många handfallna när en nära vän drabbas. Metro pratade med psykologen Yvonne Brandberg om hur man bäst stöttar en vän med cancer.
– Hör av dig. Det är det bästa rådet. Man ska inte lägga bördan på personen som är sjuk genom att säga ”Ring om du vill prata” eller ”Hör av dig om jag kan göra något”, säger Yvonne Brandberg, psykolog på Radiumhemmet i Stockholm.

Hon menar att det kan vara svårt nog ändå att ta emot hjälp och prata om sin sjukdom. Men man måste också vara medveten om att personen kanske inte alltid vill prata. Eller kanske hellre vill prata med någon annan.
– Då får man inte bli sårad. Man kan hjälpa till på andra sätt. Kanske mer praktiskt genom att tvätta fönster eller hämta barnen på dagis. Det viktigaste är att den som är sjuk själv får bestämma.

Om man känner sig osäker och nervös inför att höra av sig till någon som blivit sjuk kan man tänka på att man inte ska prata själv utan i första hand lyssna.
– Det bästa är att vara ganska allmän och ställa generella frågor. Då kan den som är sjuk själv välja på vilken nivå de vill lägga samtalet på. Antingen bara säga att allt är okej eller berätta allt om sin ångest och sina smärtor.

Det är inte fel att prata om annat. Men man kan försöka var lyhörd för när personen är redo för det.
– Är man vänner kommer personen inte bara vilja prata om sin sjukdom hela tiden. Den som får en cancerdiagnos är fortfarande samma person och har samma intressen kvar.

Man ska inte heller tro att det går att få personen att glömma.
– Man ska inte försöka prata om annat för att distrahera. Visst kan man muntra upp men för den som är drabbad finns alltid sjukdomen i bakhuvudet. Det kan man inte ta bort.
 johanna ohlson