DJÄVULEN BÄR PRADA Ingen skulle kunna porträttera en diabolisk bitch som Meryl Streep. I “Djävulen bär Prada ”, baserad på Lauren Weisbergers bok med samma namn, spelar Streep rollen som Miranda Priestly, chefredaktör för "modebibeln" Runway. En roll inspirerad av Anna Wintour, legendarisk chefredaktör för amerikanska Vogue.

Streep gör en kvinna så samlad och kall att hon skulle kunna frysa själva helvetet. Skrattretande, giftig och rolig, filmen driver med den glamorösa modevärlden.

•• Hur skapade du rollfiguren?
– Det är en blandning av en massa personer som jag lärt känna och har iakttagit. Jag har haft chefer som Miranda. De flesta av dem är män! (skratt)

•• Mirandas frisyr är mer Cruella de Ville än Wintour.
– Det finns en amerikansk modell som heter Carmen Dell Orefice. När de vill ha en stilig 50-årig kvinna, tittar de på  Carmen. Hon har ett stort vitt hår och hon har skarpa, vackra drag. Jag använde alla detta.

•• Vem är Miranda?
– Hon är en människa som fångats i ett maskineri av kommersiell framgång och vad som krävs för att uppnå detta. Det är vanligen en smärta som bara som män drabbas av, för de kommer till en punkt i livet när de tänker: "Jag har förlorat mitt äktenskap" eller "jag känner inte mina barn", och de upplever en förlust. Jag känner några män i branschen som känt så. En normal dag i det moderna företagslivet slutar aldrig, det finns e-post, internet, du har en mobil, Det finns inte en stund då du inte är tillgänglig för de personer du arbetar åt och de som arbetar för dig. Det är därför filmen är så framgångsrik för folk avskyr detta, och de känner igen sig i situationen.

•• Läste du boken före inspelningen?
-  Före inspelningen, ja, men inte innan jag tackade ja till filmen. Jag läser riktigt tråkiga böcker. Jag läser poesi, ganska udda saker. Jag läste manuset först, sedan läste jag boken. Jag såg hur manus skiljde sig från boken och tänkte, "okej, det där är intressant, det är väldigt smart."  Och det var en del saker som jag tyckte kunde skärpas till, så jag träffade regissören och manusförfattaren och vi enades om några saker som kunde berika historien, som att introducera modeindustrin och hur vi alla är delaktiga i den enorma kommersiella kvarnen.

•• Är det kläderna som gör personen, eller personen som gär kläderna? Måste man klä sig för framgång?
-  Över hela världen tycker jag att man ser en märkeskultur i vardagen, folk köper sig till en viss status eller grupp genom att bära ett visst jeansmärke eller genom att ha en särskild väska. Det verkar inte finnas någon gräns för aptiten på vad man kan uppnå med mode. Sedan är det själva designaspekten som är verkligen spännande, att se vad folk kan komma på och skapa, men det ger inga pengar. Det är som motsvarigheten till en independentfilm som ingen ser! (skratt)

•• Kläderna är fantastiska i filmen. Jag satt och tänkte "Den vill jag ha, och den, den, och den!"
- Ser du, såna är mina flickor också. Jag ser på dem och tänker, "jag är så glad att jag inte lever det här livet, Jag är så glad att jag är långt ifrån den här personen".

•• Men är du mer intresserad av mode efter att ha gjort den här filmen?
- Jag tror jag är lika intresserad som förut, det vill säga, inte alls egentligen! (skratt)

•• Det finns många tankeväckande repliker, som "Storlek 6 är den nya storlek 14"
- Hur kändes det att höra det?
•• Det påminde mig om något jag sa till min mamma för bara två år sedan och gjorde henne förskräckt: När jag var nio år kallade alla mig tandpetaen, jag trodde jag var fet. Du har tre döttrar. tänker de också på sådant?
- Absolut, de är mycket medvetna om alla de här frågorna. Jag avskyr verkligen vad vår mediakultur har gjort med bilden av unga flickor och jag avskyr VERKLIGEN Hollywoods bild av dessa flickor som svälter sig själv till ingenting. Och sedan skriver magasinen hånfullt, ‘Se hur mager hon är".  Det är en självuppfyllande cirkel.

•• Min äldre syster låter inte sin dotter leka med Barbie...
-  Jag vet, det är väldigt självdestruktivt. Jag minns att jag läste de där modetidningarna när jag var tonåring och det är modemagasinets jobb att få dig att känna dig otillräcklig. Så att du kanske köper något som får dig känna dig bättre. Du är alltid fär tjock eller för gammal. Men så finns det här hoppet om skönhet som lockar: "Om jag bara köpte de här skorna? Om jag la $1,1000 på de här skorna?” Och det funkar. Du köper de här skorna och mår bra en dag. Du är fet och gammal och öppnar tidningen och modellerna är 13 år gamla och ännu smalare... Det är helt vansinnigt!
Jag pratar mycket med mina barn för de älskar mode. Men de är 15, 20 och 22 - självklart är de vackra!.