Om min Twitter hade en upptagetton skulle den just nu ljuda i evighet. Ingen hade kommit fram. Och i mitten hade jag antagligen suttit och känt mig precis som jag gör nu – lite förvirrad och väldigt bortskämt med uppmärksamhet. I morse letade jag nämligen fram lite reaktioner på gårdagens blågula premiärmatch i fotbolls-EM. Idén är inte ny. Efter varje större kulturell händelse under de senaste åren har sidor som till exempel Buzzfeed vittjat nätet på känslor och åsikter, och ju argare och mer höggljudda de varit, desto mer entusiastiskt har man publicerat dem. Antagligen skulle även fotbollsmatchen från gårdagen ha rört upp grumliga opinionsmoln, tänkte jag, och placerade in ett och annat sökord i Twitter. Bland resultaten – som var fler än de som nu sprids - valde jag ut tio representativa och skärmdumpade dem. Sedan klickade jag "Tweet". Och hej vad det gick. I skrivande stund har tweeten fått 1 799 retweets, och jag är för första gången i mitt liv inbjuden till morgonteve.

Om det inte framstått tydligt och klart nog från stycket ovan vill jag understryka det här: Jag har inte gjort någonting som ska hyllas. Jag har anat att det funnits behov av exponering, exponerat, och blivit spridd. Det var allt. Jag har inte varit hjältemodig eller ens särskilt viktig. För de som söker hjältemod hänvisar jag till damlandslaget i fotboll som i går gjorde sitt bästa i 90 minuter och så kommer fortsätta under hela turneringen.

Men att ämnet lyfts upp är, trots att mitt urval inte är representativt för varken svenska fotbollspubliken eller Twitter, mycket viktigt. För det här är på ett helt annat sätt än jag som man kan uppleva det en demonstration av en vardag. En kvinnas vardag. En professionell yrkespersons vardag, en människa som varken bett om åsikter om den egna sexuella orienteringen eller utseendet men ändå översköljts av det. För de mer kända händer det varje gång de exponeras i media, men också de okända kvinnorna som utgör hälften av Sveriges befolkning drabbas. På arbetsplatsen, i sällskapslivet, i konkurrensen om flickan eller pojken. Och det är inte bara en vardag – det är något människor tvingas vänja sig vid. Leva i utgångspunkten att det är naturligt, tvunget. Det är ett deprimerande vittnesmål om ett urgammalt hat – det mot kvinnorna, från männen – och något vi måste reagera på.

Och reagera har vi gjort. Tweeten har nu 1 901 retweets. Många drar efter andan. Särskilt eftersom en elittränare i handboll återfanns bland de tio jag avbildade i mina sammanfattningstweet, och han helt obekymrad om sin öppna identitet deltog i häcklandet mot kvinnorna. Varför? Kanske för att det inte är dramatiskt att i dag i Sverige säga att alla kvinnliga fotbollsspelare är lesbiska. Men kanske också för att en barnsjukdom lever kvar i det svenska nätet, en idé av att det som skrivs online stannar online. De som inte förstod att den villfarelsen sedan länge är död när flickorna som stod i centrum för Instagrammålet dömdes till böter kanske kan förstå det nu. Om så är fallet är jag stolt över det lilla jag gjort. Men, som någon skrev till mig nyss på Twitter, ”damfotboll är fan kvinnokamp”. Och i den kampen måste vi män inte bara delta, utan också vakta våra egna tungor så gamla synder inte återupprepas.

LÄS MER: Elittränare skrev sexistiskt på Twitter