”Vi ska se till så att ingenting händer”, säger AIK-tränaren Andreas Alm i TV inför en av vårens bortamatcher i allsvenskan. Som vanligt är försvarsspelet i fokus, spelarnas defensiva kvaliteter hyllas – att ”sätta press på bollhållaren” är lagets filosofi.

Som fotbollsentusiast är det inte svårt att inse betydelsen av skickligt försvarsarbete. Utan stabilitet i backlinjen går en väsentlig dimension förlorad, utan tyngd och noggrannhet i speluppbyggnaden blir varje lag ett enkelt byte i jakten på framgång.

Ändå finns det anledning att fråga sig om inte den oreflekterade och i Sverige närmast inympade betoningen på defensivspel är kontraproduktiv. Diskussionen är långt ifrån ny, men efter inledningen på årets allsvenska finns det skäl att påminna om hur vedertagna synsätt riskerar att ta livet av fotbollsintresset.

AIK har under lång tid tillhört klubbfotbollens elitskikt. Visst har det gått upp och ned i tabellerna, men i grunden har idén genom åren varit den samma; fotboll går ut på att göra mål och vinna matcher. För egen del har jag minnen ända tillbaka till 1960-talet som bekräftar bilden. Från inramning och folkfester på Råsunda, från förväntningar som infriades och från den offensiva inställningen på planen – även i ödesmättade derbyn där både ära och viktiga poäng stod på spel.

Nu är det andra tider och ekonomiska överväganden har kopplat greppet, till och med över det som skissas på taktiktavlan i omklädningsrummet. Förlorade poäng är förlorade pengar, att hålla tätt bakåt är överordnat prestationerna framåt och 0–0-matcher ses som en framgång. Fantastiska anfallare som Muhammed och Tete Bangura välkomnas – därför att de snabbt kan säljas. Att göra 15 mål och ligga etta i skytteligan är stort, att kryssa mot Örebro på bortaplan är större.

Själva spelet blir därefter; oändligt bollande på egen planhalva, passningar som antingen går fel eller bakåt – då och då en halvhjärtad långboll eller en cross till vilsna juniorer på topp.  

Efter att ha sett de flesta av AIK:s matcher under vårsäsongen börjar jag för egen del känna hur intresset falnar. Hur stort AIK-hjärtat än är tär det på engagemanget att omgång efter omgång se hur ängsligheten upphöjs till norm, hur bakåtrullandet applåderas och hur avsaknaden av mål bagatelliseras. 

Faktum är att AIK är ett av allsvenskans sämsta lag när det gäller målproduktion, så har det varit tidigare och så är det nu. Detta borde självfallet få konsekvenser, inte bara därför att det finns ett arv att förvalta inom den egna klubben, utan också därför att ineffektiviteten långsiktigt kväver intresset hos publik och sponsorer.  

AIK är långtifrån enda lag i allsvenskan som spelmässigt är illa ute just nu – möjligen det enda som under akut måltorka väljer att värva en halvskadad 35-årig mittback.

För att ”se till så att ingenting händer”.
 

+ Det norska nationaldagsfirandet som varje år ger anledning till eftertanke kring svenskars förhållande till den egna historien.

Mediabevakningen av Breivikrättegången. Timme för timme-rapporteringen är obehaglig. Är det i allmänhetens eller mediebolagens intresse som varje anletsdrag hos massmördaren redovisas?