ALEXANDRA PASCALIDOU  Livet före döden heter sommar. Årstiden som väcker sinnen och minnen. Vattenmelonsmaken. Persikodoften. Cikadornas sång. Ändå var min barndoms somrar synnerligen händelsefattiga, tänker jag nu när jag blickar bakåt och planerar den perfekta semestern för min femåriga dotter. 

Ofta var vi hemma i Rinkeby där en gratisbuss körde oss barn till en simbassäng i Nälsta varenda vardag. Vi hade med oss matsäck och badade tills vi såg ut som russin.

Många somrar åkte vi ner till mormor som bodde i en grekisk by långt från havet. Där lekte jag mest med pojkar eftersom det fåtal flickor som fanns i byn satt i skuggan och broderade på sin hemgift eller hjälpte till med hushållssysslor. Pojkarna var mest ute och lekte. En gång hittade vi en död orm vid ån. Jag var nog nio år när Demosthenes jagade mig genom byn med ormen hängande i handen. Det var den sommarens höjdpunkt.

På morgnarna hämtade jag ägg i hönshuset, mjölk från kossorna och sedan sopade jag huset med en halmkvast. När grannfrun och hennes söta son tittade sa mormor att killen säkert skulle vilja gifta sig med mig när jag blev stor. ”Men låtsas inte om honom. Fortsätt sopa”, rådde mormor.

Ibland gick jag hem till grannarna. Där satt vi på säckar på cementgolvet i oändliga timmar och trädde tobaksblad på stora nålar som vi sedan hängde på tork. Någon gammal tant sjöng sorgsna sånger, några skvallrade om någon som var frånvarande, någon gång fick vi barn glass från byns enda kiosk. Glasspinnen klistrade jag in i min dagbok som bevis.

En sommar åkte vi tillsammans morbror och hans familj, som bodde i Tyskland, på tältsemester. Pappa dök efter bläckfisk som han slog mot en sten för att den skulle mjukna. Sedan hängdes bläckfisken på tork innan vi grillade den till middag. Medan de vuxna bråkade byggde vi barn sandslott på stranden. Tills vi fick solsting och spydde som katter i tältet en natt när det stormade.

En annan sommar åkte vi på treveckors tältkollo med grekiska barn från hela världen. Vissa barn kunde inte ens prata grekiska. De första dagarna grät alla utom jag för att de saknade sina föräldrar. En äldre tjej från Melbourne, hon var väl tretton, lärde oss dra halsbloss. För att min lillasyster Sofia inte skulle skvallra tvingade jag även henne att prova. Om jag minns rätt var hon åtta år. Hon blev så äcklad att hon spottade resten av semestern.

När mamma kom för att hämta oss varnade jag lillasyster: ”Akta så jag inte berättar för mamma att du röker”.  I min dagbok skrev jag på grekiska: ”Jag är en ond människa. Jag har fått min syster att börja röka.” När jag bläddrar tillbaka inser jag att barn inte behöver så mycket för att vara lyckliga. Ett halsbloss, några glasspinnar, mycket sol och lite bus räcker längre än vi tror.