ALEXANDRA PASCALIDOU: Vad är typiskt svenskt, är en fråga jag ofta får besvara. Nu senast i ett samtal om nationalism på vår nationalscen Dramaten. I publiken satt bland andra ett par sverigedemokrater i närheten av tjejen i leopardmönstrad huvudduk som jobbar på Migrationsverket. Ibland tilltalas hon på engelska av sina kollegor. Hon misstas för att vara asylsökande. Trots den svenska namnbrickan.

Svenskheten sitter i huvudet. Men inte i hårfärgen eller huvudbonaden som vissa tror. Svenskheten är precis som franskheten och grekiskheten och somaliskheten ingenting annat än en artefakt. Ett fantasifoster av föreställningar om vilka vi är i jämförelse med de andra. Som är allt vi inte är. Och oftast är de andra moraliskt underlägsna oss.  

I min egen identitetsjakt har jag upptäckt att självbilden ofta balanserar på en knivsegg mellan självförhärligande, självförakt och självömkan. Unikt för Sverige är det Jantelagsmarinerade självförhärligandet. Vi är nog ensamma i världen om att ha gjort ordet ”osvenskt” till ett positivt omdöme. Han är så härligt osvensk, säger vi och syftar på emotionell värme, vitalitet, spontanitet som om svenskar vore en trist, tystlåten, känslomässigt stympad massa. Samtidigt visar europeiska mätningar att Sverige är sämst på kontinenten med att integrera det där ”härligt osvenska” på arbetsmarknaden. 

Som i all nationalism finns här ett mått av hyckleri. Men det är sånt jag egentligen inte får säga. Ty självkritiken är en lyx som förunnas etniska svenskar. De kan kosta på sig att vara skoningslöst kritiska mot Sverige medan vi som är svenska på pappret ska tiga och vara tacksamma i tusen år. 

Vi som inte väger lika tungt på svenskvågen saknar också förtroendemarginaler. Vi har inget utrymme för felsteg. Minsta misstag reducerar oss till invandrare. Inte individer utan representanter för världens alla kulturer. 

Nationalismen har i alla tider fått unga män att strida för sitt land. Än i dag, i ett land som haft fred i ett par hundra år beter sig män som om krig pågår. De målar upp skräckscenarier, iscensätter hot och varnar för invasioner. De unga männen som kanske förlorat fotfästet i en föränderlig tillvaro kan man ju förstå men när äldre bildade, beresta, bemedlade herrar som Aftonbladet-krönikören och historikern Herman Lindqvist som specialundervisat våra mångkulturella monarker skriver så här är det svårt att förstå: “Ett ständigt ökande hot mot Europas trygga utveckling är den tickande bomb som ligger i den ökande invandringen till Västeuropa”. Herr Lindqvist, som själv invandrat till Frankrike, inkluderar så klart inte sig själv i metaforen “tickande bomb”. 

Att framställa människor som explosiv anordning med avsikt att orsaka förstörelse är det närmaste avhumanisering vi kan komma. Det är en gammal beprövad taktik som fått män att uträtta de mest hårresande historiska dåd. Det är att hälla ut bensin i den nationalistiska brasan. Den som växer sig stark på rädslans retorik. Den som gör nationalitet till en merit. En konkurrensfördel för dem som inte har något annat kvar. För dem fungerar nationalism som receptbelagda lyckopiller som inbillar dem att de är mer värda än andra för att de råkar ha rätt rötter. 

Expressens egen uppviglare Ulf Nilsson, även han invandrare i Frankrike, hemfaller också åt krigiska termer och målar upp hot mot det han kallar ”pursvenskar”. Vi smutssvenskar ser nazister marschera på minnesdagen för Kristallnatten, det som inledde Förintelsen. De viftar med samma svenska flagga som Raoul Wallenberg som räddade livet på tiotusentals judar från en säker död bar i sitt hjärta. 

 

+ Festival som lyser upp. Stockholms Filmfestival – en ljuspunkt i vintermörkret.

– Dåligt språk. Språkbruk som sår splittring. Språk är vapen.