ALEXANDRA PASCALIDOU: Systrar, döttrar, mammor, barbiegirls, bitterfittor och byggarbetarbrudar. Robottekniker och sjuksyrror, flickebarn och flator, argbiggor. Alla ni som fått nog av att bli lillagummade, dockifierade, objektifierade. Alla ni som just denna kvinnovecka dränks i rapporter som blottar ojämställdheten från golv till glastak i världens mest jämställda land, här kommer ett brev från en syster som hade vägen till helvetet utstakad. Som för majoriteten av världens flickor var mitt livsmanus färdigskrivet vid födseln.

En flicka från en invandrarfamilj i Sveriges fattigaste förort, äldsta dottern till en ensamstående trebarnsmamma som städade på kvällarna och arbetade på dagis på dagarna och en frånvarande farsa som sådde feministiska frön fast han inte ens kunde stava till ordet. Det enda han sa när han sporadiskt skulle spela pappa under uppväxten var: ”Bli aldrig männens madrass eller kastrullslav”. Sen lärde han mig självförsvar och lite boxning. Han gjorde mig till feminist. Också genom sitt allt annat än föredömliga beteende mot min mor. Men han växte upp som en vilsen vagabond på gatorna. Han överlevde krig, kriser och diktaturer och har en massa ursäkter han i dag kan luta sig mot.

Jag hade alla fel som krävdes för att bli framgångsrik. Trots killar som sa att jag skulle ”sluta kackla”. Trots lärare som försökte sätta förortsflickor på plats. Trots tanten i Rinkeby som sa att jag aldrig skulle gifta mig eftersom jag var ett skilsmässobarn utan hemgift. Det var tidigt 90-tal. Och den grekiska granntanten fick rätt.

Ännu har jag inte gift mig. För att jag inte velat. För att jag inte slösar bort mina dagar för att uppfylla deras drömmar. För att jag hellre bryter upp egna stigar än kör på deras asfalterade autobahns som leder raka spåret till underordning.

Så ni småsystrar där ute, våga vägra vara till lags. Var hellre är en nagel i deras öga än en undfallande nigning. Garva hellre för högt i stället för att kväva lyckan i ett ”tihi”. Andas ut i stället för att dra in magen. Sträck på er, skaka av er, ryck på axlarna åt allt ni inte hinner med. Skryt mer, ta större plats, knyt näven och höj rösten även mot orättvisor som drabbar andra än dig själv. Alla de som suckar, klagar, kallar dig för namn, visa dem ryggen så kommer de snart att följa dig – även om du inte riktigt vet vart du är på väg.

Slit sönder deras strypsnaror och stereotyper. Ge dem fingret när de försöker definiera dig. Kom ihåg att glömma bort alla som satt krokben, för bitterhet skymmer sikten. Var envis. Var den obekväma. Var äpplet som faller långt från äppelträdet och hela jävla trädgårn. Låt dem skämmas över dig. Låt dem skratta åt dig. Krossa deras världsbild. Bryt deras normalitet. De kommer att hata dig. De kommer att mobba dig. De kommer att förtala dig. De kommer att förlöjliga och förnedra dig. De kommer att frukta dig. De kommer att önska att de var du.

+ Kvinnohymner: Zaz låt: ”Je veux” och Robyns ”Don’t fucking tell me what to do”

- Den växande fascismen i Ukraina.