I förra veckan var jag hos optikern. Jag börjar få svårt att läsa de där pyttesmå instruktionerna som finns på allting. Jag måste hålla texten ifrån mig och snart räcker väl armarna inte till. Jag vet, det är åldern. Men när jag satt där, glasögonlös i över en timme med bara den där förfärliga dimman framför mig, så kändes det som om jag var tio år igen.

”Kan du läsa någon av bokstäverna på översta raden?”

”Nej.”

Skammen i detta, att inte kunna se. Det hade varit en hemlighet länge. Det märktes först när vi stod vid busshållplatsen. Alla de andra barnen ropade att ”nu kommer 34:an!”, men jag såg ingenting förrän den stannade. Ibland körde bussen förbi, för att jag inte hade visat att jag ville åka med.

I klassrummet satt jag alltid nära tavlan för att se vad fröken skrev och ibland smygläste jag bänkkamratens anteckningar. Ofta hade jag huvudvärk. Och jag kände mig utanför, ensam. Det var som att leva i en suddig bubbla utanför de andra.

Men till slut fick jag glasögon, för att någon uppmärksam lärare såg att jag ständigt satt och kisade. Jag minns mina första bågar så väl. Det var ett par pilotglasögon i guld. Och jag kände mig faktiskt lite märkvärdig i dem.

Men egentligen var det märkvärdigt att jag ens fick dem, att vi hade råd. Svaret på den frågan är såklart att vi fick bidrag, som räckte till både bågar och glas. Det räddade min syn och kanske hela min skolgång.

Jag minns lyckan när jag faktiskt för första gången kunde se vad det stod för nummer på bussen! Jaså! Var det så världen såg ut? Jag såg den alldeles klart. Och konturerna var så skarpa, det var helt magiskt. Jag kunde se!

Just därför, för att jag minns den där känslan så väl, ända in i synnerven – så tycker jag att det är så självklart att alla barn som ser dåligt har rätt till ett par glasögon. På samma sätt som hörselskadade barn har rätt till en hörapparat. Glasögon är dyrt. Alla föräldrar har inte råd med 1 200 kronor för ett par bågar, och barnen vet det och säger kanske inget, för de vill inte lägga sten på börda. Så de sätter sig långt fram vid tavlan och kisar vidare genom livet.

Men det som var så självklart förr, barnens rätt att kunna se – den togs bort när man drog in bidraget 2004. De flesta landsting hjälper nu på sin höjd till med någon hundralapp, och Stockholm är snålast. De ger inte en krona i bidrag.

Fler och fler föräldrar tvingas därför vända sig till hjälporganisationer för att få råd med glasögon till sina barn. Majblomman har exempelvis noterat en kraftig ökning av ansökningar sedan 2004. Enligt deras undersökningar är det minst 22 000 svenska barn som inte har fått de glasögon de behöver, för att föräldrarna inte har råd.

Tjugotvåtusen barn – det kan vi inte blunda inför!