Om jag fått en krona för varje gång någon okunnig jävel kläckt den kommentaren... Som adhd-person, bokstavsmupp, annorlunda i ett samhälle besatt av normalitet är detta vardag. Att få höra såna här grodor hoppa ur folks munnar är mer regel än undantag. Och att bara förväntas "ta" det. 

Sakkunniga inom psykiatri och hjärnforskning tror att närmre 10 procent av befolkningen har någon form av så kallad neuropsykiatrisk funktionsnedsättning som Adhd, Add, Aspergers, Ocd eller en liknande. Vi är med andra ord väldigt många. Ändå är kunskapen och öppenheten nästintill obefintlig i otaliga sammanhang. Vi får finnas men på nåder. Bara vi gör typ allt för att "passa in".

► LÄS MER: Det är sjukt att vi skyddar och gullar med sexförbrytare

Jag vet mängder av vuxna som inte vågar vara öppna med sin diagnos på jobbet, eftersom de inte vill bli stämplade som mentalt eftersatta och odugliga. Jag vet föräldrar till barn med NPF-diagnoser som krigar sig blodiga för förståelse och rätt hjälpmedel i skolan. Ofta utan resultat. Jag vet också obehagligt många andra, vuxna som inte tycks veta ett skit om hur det är att leva med en bokstavsdiagnos. Än mindre vara intresserade av att googla fram lite nyttig fakta. Rektorer, chefer och myndighetspersoner inkluderade.

Nej. Min adhd är ingen "fluga", ingen annans heller. Diagnosen, vetskapen och verktygen som kom med den räddade nog mitt liv. Min annorlunda hjärna där det ryms ett spindelnät av krokiga småvägar istället för, som hos en normalstörd person finns en fyrfilig Autobahn... Det är min verklighet. Min impulsivitet och känslonärhet är lika mycket urkraft som snubbeltråd. Jag är annorlunda, på gott och ont. Vi är många. Och vi behöver lite mer acceptans och öppenhet. Det gör nämligen väldigt ont att ständigt försöka pressas ner som en avig boll i ett fyrkantigt hål.

► LÄS MER: Sluta svartmåla oss med adhd – så svårt är det inte att vara lite positiv

Du har garanterat en bokstavsperson i din närhet. I familjen, på jobbet, i vänskapskretsen. Rannsaka hur du ser på den här personen. Vad är det som känns svårt att hantera? Och våga be vederbörande berätta, komma med förslag på hur hen kan bemötas på bästa sätt. Inte att man ska skylla på sin diagnos när man beter sig illa. Det vet jag ärligt talat väldigt få som gör. Det enda man vill, troligtvis vad varenda människa i hela världen vill är att bli sedd och förstådd utifrån sina förutsättningar. Att slippa känna sig som den där buckliga bollen som någon annan frenetiskt försöker pressa ner i ett perfekt utsågat kvadratiskt hål. 

Sluta med det! Det gör ont och man känner sig värdelös. Och när man känner sig värdelös på grund av att andra inte kan acceptera olikheter fastnar man lätt i en spiral av ångest. Och psykisk ohälsa kostar som bekant samhället sjukt massa pengar. Du kan alltså rädda skattekronor genom att sluta bete dig som en dömande och intolerant rövhatt. Börja redan idag vetja.

+ På riksförbundet Attentions hemsida finns mängder av vettig info om bokstavsdiagnoser!

- Okunskapen. Den ständiga och nonchalanta okunskapen