Precis som alla andra följer jag den direktsända rättegången mot den norske massmördaren Anders Behring Breivik. Han är uppenbarligen inte sinnessjuk, och det är det som är så läskigt. Dödandet tog flera timmar. Han hade gott om tid att ångra sig och sluta, men han bara fortsatte. Han hade planerat det hela länge, han visste precis vad han gjorde. Om begreppet ondska har någon som helst mening så är Anders Behring Breivik en ond man. Jag stirrar förhäxat på honom, det är som om jag letar efter en ledtråd. Men han ser helt vanlig ut. 

I kölvattnet av de islamistiska attackerna mot USA den 11 september år 2001 har en rad länder, inklusive Sverige, monterat ned både rättssäkerhet och personlig integritet i hopp om att lättare kunna få syn på ondskan och förhindra den. Som om ondskan alltid vore en svartmuskig muslim, som om den inte kan ta sig vilken skepnad som helst. Av de 249 terrordåd som begicks i Europa år 2010 hade bara tre islamistisk koppling, enligt Europol. Siffrorna för 2011 har inte hunnit sammanställas än, men det var alltså det år då en sekulär kristen norrman med blont hår och blå ögon tog livet av 77 människor, många av dem barn. Ändå är ingen rädd för norrmän. 

Det främlingsfientliga partiet Sverigedemokraterna säger sig kunna acceptera utlandsfödda, bara de assimileras, tar till sig det svenska. Det svenska definierar Sverigdemokraterna bland annat som “att sätta sig på ett helt tomt säte på bussen, att ha med sig matlåda till jobbet, att betala tillbaka 5 kr till en vän eller släkting, att inte vilja sticka ut/ att titta på Kalle Anka på julafton, att dricka snaps och äta sill på midsommarafton”.

Själv blir jag deprimerad vid tanken på ett Sverige där alla ser ut som Anders Behring Breivik, betalar tillbaka fem kronor och inte vill sticka ut. Jag tänker att det inte är kulturskillnader som är problemet eller ens att människor känner olust inför det de uppfattar som annorlunda, utan att själva upphöjandet av denna olust till ideologi. Igår var det kvinnor som inte sågs som fullvärdiga människor, och judar, svarta och homosexuella. Idag är det muslimer. 

Det finns en teckning jag gillar väldigt mycket. Den är signerad Jan Stenmark och föreställer en familj vid ett köksbord, inunder står det: “Jag vet att man inte ska dra alla över en kam, men ända sedan min far gav mig stryk för att jag svurit vid frukostbordet hatar jag svenskar”. Det är kanske den snyggaste sammanfattningen någonsin av det godtyckliga i rasism och kulturalism. 

+ Den ryska aktivistgruppen Pussy Riot gör mig alldeles varm om hjärtat.

Konstnären Makode Aj Linde bakade in sig själv i en tårtkarikatyr av en svart kvinna, i syfte att uppmärksamma kvinnlig omskärelse. Nu är folk arga. Fattar de inte att han är ett geni?