När jag var liten längtade jag ofta efter att bli stor, för då skulle ingen kunna bestämma över mig längre. Samtidigt anade jag att jag kanske inte skulle ha någon glädje av den där friheten när jag väl blev äldre, för de flesta vuxna använder sig inte av den ändå, de blir bara tråkigare och tråkigare ju mer åren går.

Å, om jag bara hade vetat! Jag är stor nu, och mitt jobb är att skriva. Jag ligger vaken och läser om nätterna så länge jag har lust, ingen kan säga åt mig att jag måste släcka. Jag har bara på mig kläder jag själv gillar. I söndags åt jag chokladglass till middag.

När jag var fem, sex år skrev jag i min dagbok att min högsta önskan var att ”lära käna musik och att stampa takt o hita höstsaker utte + att lära mej teken både + x = och många andra”. Jag försöker komma på vad det egentligen är som skiljer mig från den jag var då. Kanske är det som gör barn till vuxen inte att man med tiden mognar och – med barnets ögon – blir tråkig, utan att man helt enkelt ger upp hoppet om vissa saker?

Jag tänkte på det när jag hörde talas om Tillväxtverket. Bara namnet – Tillväxtverket – låter helt påhittat, som övertydlig satir. Enligt sin sajt jobbar Tillväxtverket ”för hållbar tillväxt – en tillväxt som ger oss möjlighet att utveckla samhället, utan att äventyr kommande generationers möjligheter”. Det är förmodligen den mest innehållslösa arbetsbeskrivning jag någonsin läst.

Men kritiken mot verket har vare sig handlat om dess namn eller dess låtsasuppdrag utan om att dess högdjur sedan 2010 har lyxat loss för 16 miljoner skattekronor under middagar, fester, konferenser, slottsvistelser. Någon måste förstås stå till svars för detta, och det blev generaldirektör Christina Lugnet. Hon har nu fått sparken, rapporteras det. Snipp snapp snut, så var sagan slut.

M en! Om man läser på regeringens hemsida visar det sig att generaldirektören inte alls har fått sparken i den mening som normala människor avser med få sparken. Hon har i stället flyttats till regeringskansliet ”där hennes kunskaper och erfarenheter kommer tas till vara”. Sin lön har hon kvar.

Med andra ord har ingen straffats, inga riktiga åtgärder har vidtagits för att förhindra slöseriet med de skattepengar som sannerligen kunde ha använts till bättre saker, regeringen har bara låtsats agera så att det skall bra ut i tidningarna. Och så går allt vidare.

Jag är 31. Jag kan visserligen äta chokladglass till middag, men jag vet att det aldrig kommer att bli fred på jorden. Jag inser att det bara är i sagorna prinsessan får sin prins. Jag vill tro människor om gott, men när jag läser om härvor som Tillväxtverket och om hur de ansvariga kommer undan så blir jag inte förvånad, knappt ens arg. Mest bara trött.

Det kanske är det som är att vara vuxen? Att jag fattar att det inte blir bättre än såhär, att alla gör dåliga saker hela tiden, att ingen ens försöker.

+ Pussy Riot

– Ryssland