Vi köpte radhus en urkig dag i november för några år sedan. Det hade regnat i veckor och allt var grått, surt, trist, vindpinat, naket. Ingen hade lagt bud på huset och vi misstänkte att det kanske var för att allt var så fruktansvärt deppigt och att huset dessutom låg granne med en kyrkogård. Det var för Stephen Kingigt, hela upplägget. 

Ändå slog vi till, för priset var rätt och vi fick nära till skog, skola och familj.  Vi tänkte att den urkiga känslan nog skulle släppa med tiden. Och det gjorde den verkligen. Kyrkogården är så vacker. Men det vackraste är all kärlek den utstrålar. 

På dagarna märker man det inte så mycket, men på kvällarna under den mörka årstiden lyser den av ljus från alla som är kvar på jorden, alla som minns, alla som fortfarande älskar dem som lämnat oss. Vissa kvällar har jag försökt räkna ljusen. Det går inte, de är för många. Så mycket kärlek, så mycket saknad. 

Man kan känna sig så ensam i sorg, men där på kyrkogården är det synligt hur många som förstår och är i samma situation.  Man får vara tillsammans, fast ifred, en känsla som betyder extra mycket när man är extra känslig. 

Ändå kan jag känna skuld inför kyrkogårdar, för gravar jag tänker att jag borde besöka oftare, borde sätta fler ljus eller blommor på. En gång bekände jag för systern till en älskad saknad vän: ”Jag skäms, för jag har bara varit vid X grav en enda gång”. Systern gav ett överraskande svar:” Det är okej. Hon har ju liksom aldrig varit där själv heller”. 

D et var så skönt att hon sa så. Det kändes som en tillåtelse att få sörja och minnas på mitt eget sätt, där och när det passar. Kyrkogården är en fantastisk plats att minnas på men den är inte den enda.  Vem tänker inte på de döda, varje dag? De är alltid med oss. 

Jag har vänner som är mörkrädda, som tycker att det är obehagligt med kyrkogårdar. ”Tänk om det spökar” säger de och jag kan bara svara: ”Ja! Hoppas det spökar!” Jag välkomnar all sorts kontakt med dem vi förlorat. 

Nu spirar våren på kyrkogården. Harar, rådjur och en och annan räv rör sig från viken över kyrkogården bort mot skogen. 

Livet frodas bland de döda. Varje ljus, varje snödroppe och påsklilja bär sitt budskap till dem som vilar i marken: Vi glömmer er aldrig så länge vi själva lever. 

Det jag vill säga med allt det här är: Om du får chansen någon gång – bosätt dig nära en kyrkogård. Du kommer bo granne med döden och sorgen visst, men också granne med kärleken. 

+ Väcker sympati
Städerskan/ofrivilliga tågpersonen som verkar så smart och sympatisk. 

 Beskylldes felaktigt 
Att det över huvud taget påstods att hon kanske stulit tåget.