I likhet med de flesta nyhetsjournalister som bevakat Mellanöstern har jag vid olika tillfällen rapporterat från Gaza. Att anlända till den smala och mycket tättbefolkade landremsan vid Medelhavet har varje gång varit som att kliva in i kaos och anarki.

Grovt våld har förvandlat området till laglöst land, unga beväpnade män från olika terrorstämplade grupper tycks styra och ställa som de behagar.

Att se människors vanmakt och det humanitära lidandet är skakande. Vid flera tillfällen har jag hört uppgivna invånare vittna om ett samhälle i kaos, utan möjligheter att bistå ens de svagaste och mest utsatta. Samtidigt pågår en konstant maktkamp, dominerad av adrenalinstinna och desorienterade företrädare.

Den mänskliga misären i Gaza är delvis ett resultat av den israeliska regeringens politik. Men lika uppenbart som det är att israeliska politiker kan kritiseras för hanteringen av Gaza, lika uppenbart är det att det palestinska ledarskapet genom sitt agerande sviker det egna folket och medvetet göder en extremism som är roten till det onda.

Bara några kilometer från Gaza lever tusentals israeler i skräck för attacker från Hamas och andra militanta grupper. Ett besök i städerna Ashkelon eller Sderot är ett besök i svårt plågade samhällen där barnen tvingas sova i skyddsrum och inte kan leka utomhus, där bomblarmen är återkommande inslag i vardagen och där en majoritet av befolkningen lider av traumatiska besvär. 

Så ser den dystra verkligheten ut, det kan vara värt att komma ihåg – särskilt för den som i kväll bänkar sig framför SVT:s visning av den norska filmen ”Gazas tårar”.

Filmen är ett hopklipp av sekvenser från kriget 2008-2009 mellan Israel och Hamas – döda, lemlästade och föräldralösa palestinska barn exploateras på ett sätt som kanske aldrig skett tidigare. Resultatet blir en brutal studie i mänskligt lidande, ett propagandanummer utan minsta ansats till helhet där Hamas regisserar och där den terrorstämplade gruppens eget ansvar för självmordsdåd och attacker mot civila förbigås med tystnad.

Att producera film enbart i syfte att sprida hat för med sig stort ansvar; det gör det också att visa sådan film. Skulle SVT ha sänt filmen om huvudpersonerna inte hade varit de förtvivlade barnen i Gaza – utan de i södra Israel?

+ Vaclav Havels mod och ledarskap.

Politisk korrekthet och fega beslut.