”Klass är på väg tillbaka”, upplyste i dagarna en rubrik i Dagens Nyheter (30/1). Klass som sådan har förstås existerat hela tiden, men själva begreppet har legat i träda ett bra tag. Uppsving på bred front fick det först i och med att förbundet Allt åt alla arrangerade en guidad busstur till rikemansområdet Solsidan.

Överklassafari, kallade man det. Svenska folket har ju tagits med på klassafari flera gånger i veckan i flera års tid. Men vi har liksom inte tänkt på program som Jobbcoachen, Du är vad du äter och Den hemlige miljonären som underklassafari, utan som underhållning i form av beklagansvärda individer som får hjälp av en välgörare, snipp, snapp, snut, så är sagan slut.

Det är bra att vi pratar om klass igen. Det är bra att vi nagelfar strukturer, ifrågasätter den kultur som hyllar den fria individens handlingskraft och ser alla misslyckanden som pinsamma personliga nederlag. Men det är inte bara de trasiga och små som präglas av klass. Jag skulle även vilja läsa in klass i hur vi hanterar politiska skandaler.

Det är ju så med tv, radio och tidningar att när de biter så släpper de inte taget förrän bytet ligger stilla. När medierna till exempel högg mot den nu avgångne socialdemokratiske partiledaren Håkan Juholt efter att han felaktigt påstått att den borgerliga regeringen samarbetat med Sverigedemokraterna kring försvarspolitiken, så fick han panik och sprätte än hit, än dit.

Och medierna klamrade sig fast. Det snyftades från vänsterhåll om att journalisterna gick för hårt fram. Jag fattade aldrig vad de menade. I mitt tycke har de gått precis lika hårt åt Håkan Juholt som han förtjänar.

M en ta ett annat exempel: När den moderata utrikesministern Carl Bildt får frågor om det faktum att han har ekonomiska intressen i ett bolag i Etiopien som misstänks för brott mot folkrätten så avfärdar han detta utan att blinka, ja, han ljuger helt obesvärat, på bästa sändningstid i ett av landets största tv-program. Han kommer undan med det och han gör det helt enkelt därför att han behåller sitt lugn, fnyser åt frågorna, inte visar någon rädsla. Det gör både att den enskilda journalisten känner sig osäker och kommer av sig, och att den mediala dramaturgin faller platt. Den vördnad, ja snudd på strykrädsla, som visas personer som Carl Bildt handlar också om klass i allra högsta grad. 

Detta, menar jag, borde diskuteras närmare.

+ Lana del Rey. In your face, hipsters!

– Kyrkskolan i Ludvika tvingar alla 14-åriga flickor att gå en särskild kurs för att förebygga depressioner, samtidigt som pojkarna får använda sin tid åt att läsa upp betygen.