En hisspojke betyder så mycket. Hur mycket? Jag vet inte hur jag ska beskriva detta för er då det ännu ej finns en emoji uppfunnen med ett så glatt uttryck. Vet ni överhuvudtaget vad en hisspojke är? Det borde ni veta. Det är en person vars enda uppgift är att stå i en hiss och ställa frågan "Vilken våning, sir?" för att sedan, när svaret mottagits och registrerats, trycka på den knapp som motsvarar önskat våningsplan. Jag säger "28" och hissen skjuter rakt upp. Den saffransgula Dries Van Noten-kostymen mot min solbrända hud gör mig osynlig i den gulddraperade hotellhissen. Jag smälter fullständigt in.

►LÄS MER: Carl Reinholdtzon Belfrage: Snälla Gud, rädda Göteborg – det håller på att gå helt åt helvete

Det må vara blott en hiss, men jag känner för första gången gemenskap. Tillhörighet. Som om jag äntligen är en del av någonting. Och ett band har skapats så starkt att i händelse av hisspojkens bortgång skulle jag skälvande börja gråta och mitt inre liv veritabelt raseras. Jag är fullkomligt allvarlig. Det finns ingen som helst anledning för mig att skoja om detta.

När jag deaktiverar låset till min svit står jag öga mot öga med New York. Ni förstår, ni har inte upplevt New York förrän ni har sett staden från The Carlyle´s Imperial Suite. Höjden, vinkeln, panoramafönstren och läget, läget, läget gör att Manhattan Upper East, Central Park och gatorna och avenyerna ner mot Lower East rullar som dominobrickor framför dina ögon bara för att lägga sig som en ljuv mintdoftande ansiktsmask över ditt medvetande. Jag låter ansiktsmasken sitta kvar när jag lyfter luren och bokar ett bord för mig och min teddybjörn i hotellets restaurang samma kväll. Jag blir upplyst om att en Woody Allen med klarinett ska spela till min hummer.

►LÄS MER: Carl Reinholdtzon Belfrage: Tackbrev till den lilla människan – ni är hjältar

Tills dess vilar jag och min teddybjörn i sängen med mina initialer CRB ingraverat i åtta örngott. Utanför står en butler stand-by, men jag är mest förtjust i en fax gömd i en chiffonjé som jag blir så betagen av att jag under flera dagar glömmer att uppdatera mitt Instagram eller rondera pöbelns rastgård Twitter. Jag rodnar när jag skriver detta, men faktum är att jag lämnar inte hotellet på flera dagar. Det är som Stagnelius teorier om ideal. Att vi sätter upp ideal för att skilja oss från djuren. Att vi tillmäter oss förmågan att rikta våra ansträngningar mot ett högre mål som vi fritt väljer. The Carlyle är mitt ideal, om ni så vill. Vad jag försöker säga är att jag som som ofta anklagas för att vara ytlig, närmast värdeskeptisk, upplever för första gången att det verkligen ÄR insidan som räknas. Insidan av The Carlyle Hotel på hörnet 76 gatan och Madison Avenue.

Fotnot: En dokumentär om The Carlyle är under inspelning med intervjuer och kommentarer från bland annat Meryl Streep, Woody Allen, Diane Keaton och George Clooney och släpps nästa år.

+ MAD Det är tid för Nomas årliga matfestival. Rekommenderar samtliga svenska kockar att samla ihop sina slevar och kastruller och ta sig till Köpenhamn för välbehövlig gastronomisk uppdatering.

 - Nej Out West bara i ett omodernt, antiintellektuellt land utan kultur gör man sig lustig över en helvegetarisk festival.