Studier gjorda på möss visar att de är beredda att gå över elektriskt golv för att komma över en bit choklad eller bulle. Suget var i nivå med lockelsen från alkohol, kokain eller heroin!

Lägg därtill en hel matindustri som jobbar dygnet runt för att trigga igång vårt fett-och-socker-sug. I vartenda gathörn och tunnelbanestation doftar det nybakta kanelbullar. Även om vi inte faller för frestelsen just den kvällen när vi är trötta och slitna – så sitter suget kvar i flera dagar och förr eller senare står vi där med vår bulle i handen.

Professor David Kessler är världsberömd för sin forskning kring skräpmat. På frågan om det här handlar om beroende, så svarar han så här:

”Man kan förstås kalla det för beroende. Men man kan också kalla det att vara människa.”

I konstrast till det var jag i förra veckan inbjuden på en Fredrik Paulún-kurs för kostrådgivare, för att lära mig mer om mat och träning och vad som händer i hjärnan när vi äter rätt eller fel. Oerhört intressant. Mat och träning är verkligen en hel vetenskap. Det var så mycket prat om mitokondrier – cellens kraftstation - och Adenosintrifosfat (ATP) så det nästan brann i huvudet på mig till slut.

Det som gjorde mig lite sorgsen, dock, var hur flera där pratade om ”tjockisarna”, som en konstig grupp som bar sig helt irrationellt åt. Som, trots all information om hur man ska träna och äta för att må bra, ändå envisades med att stoppa i sig onyttigheter. De pratade om dem som en annan sorts folkslag. Precis som andra pratar om alkisar.

Och jag tänkte att de här kostrådgivarna aldrig kan hjälpa en enda människa, om de inte inser vad det egentligen handlar om: Sug och en större sårbarhet hos vissa människor, och om detta svåra, att vara människa.