CISSI WALLIN: I Luleå finns Astrid, i alla fall ett litet tag till. Hon har hunnit fylla 15 och varit rikskänd i nästan ett år nu. Hon har hyllats på nätet, vunnit jämställdhetspriser och till och med utsetts till ”Årets Luleåbo”. Men hon trivs inte så bra ändå. Att öppet bli kallad ”jävla fitta” utan att i stort sett någon tar hennes parti är tärande.

Astrid är min idol. Men tyvärr inte allas. Det Astrid gjorde var att högt och tydligt protestera mot en helt uppenbart sexistisk väggmålning utanför hennes skolas toaletter. Den sa rakt och tydligt att det är okej att killar kränker tjejers integritet genom att spionera på dem när de uträttar sina behov. För killars sexualitet är ju helt okontrollerbar, och så vidare i en oändlighet av dumhet. Du minns säkert historien, det försvarades av skolan som ”humor”.

Och istället för att hylla den så kallade visselblåsaren tog en majoritet av de såväl unga som vuxna i Astrids närhet avstånd från henne. Nyligen blev hon intervjuad av tidningen ”Feministiskt Perspektiv” och sa att ingenting blivit bättre i skolan. Tvärtom. Hon blir fortfarande utfryst, baktalad och skuldbelagd för att hon vågade stå upp för något som handlar om mycket mer än en ful och pubertal väggmålning.

Äldre generationer har ju satt i system att oja sig över de yngres brist på engagemang. Vi kallas ofta lata och ointresserade av solidaritet och politisk kamp. ”Tänk bara på 70-talet...”.

Förklara då gärna paradoxen för mig – att när en ung person verkligen visar såväl solidaritet, patos och mod så straffas denne. I värsta fall till lång tystnad. Även av de som var med på 70-talet, stred i 68-rörelsen. Stod på barrikaden, sedan pluggade till lärare och hamnade på Tunaskolan i Luleå. Som att de plötsligt har glömt.

Att stå upp för något viktigt men ack så obekvämt för omgivningen (eftersom mänskligheten överlag fortfarande tycks vara en livrädd homo erectus) har ett odiskutabelt högt pris. Så högt att Astrid troligtvis är en väldigt unik ung person i nedre tonåren som ens vågar och orkar fortsätta berätta sanningen. Som vägrar hålla tyst trots att hon hotas, mutas och mobbas.

Jag är som Astrid, men vågade inte vara det fullt ut förrän under gymnasiet. Det var nästan som att jag njöt av att kasta mig in i getingboet och ruska om mossiga normer och för mig obegriplig inskränkthet. Priset? Samtal med rektor och lärare om att jag borde fokusera på annat istället. Kanske gå med i kören?

Mitt svar blev: ”den enda kör jag vill vara med i är den med modiga människor. Såna som inte backar på grund av att det blir dålig stämning eller för att andra skräms av att de måste tänka till”. Vi är tack och lov ganska många i den kören nu. Men vi måste bli fler. Och jag tycker Astrid får leda oss framåt.

För kan man stå rakryggad och stolt inför hundratals man träffar varje dag som inte vill något hellre än att man håller käft, då kan man förändra hela världen.

+ Stöd av två kompisar. Astrids två kvarvarande kompisar på Tunaskolan; Ida och Johanna. Mod kommer inte av ensamhet.


– Rektorn borde få gå. Att Tunaskolans rektor Agneta Hedenström sitter kvar. Vill man ha sitt barn i hennes händer? Nä.